persdotterklotter

Sveriges drottning tänker ju undersöka sin fars mörka förflutna Men hon är inte den enda som har anledning titta närmare på den mörka t historien. Nu får vi veta mer om hur nazimakten i Tyskland påverkade de fina salongerna i Sverige.

Ett mycket obehagligt och föga känt kapitel i svenskt musikliv beskrivs i ett av de senaste numren av tidskriften Opera. Det är en mycket elegant och påkostad tidskrift med glansiga, tjocka sidor. Där finns allt för den som gillar opera men i nummer 2 för i år finns en artikel som skär sig totalt mot det övriga innehållet. Artikeln handlar om hur den svenska klassiska musikeliten anmanade nazismen på 40-talet.

Jag har frågat chefredaktören Sören Tranberg om tanken bakom att publicera en sådan artikel, som jag vet chockat åtminstone en av Operas trogna läsare. Sören Tranberg berättar då att Opera tidigare publicerat undersökande artiklar om hur nazismen åt sig in den tyska operavärlden under Hitlers tid. Att det är ett kapital i svenskt kulturliv som måste fram mer i ljuset.

Den nu aktuella artikeln är ett forskningsprojekt, som utförts och publiceras av Anders Carlberg. Han är VD för ett bolag som heter Integrity Group Nordic. Bolaget sysslar med publicistisk verksamhet och historisk forskning bland annat.

Det mest slående med artikeln är att den innehåller så många namn från kultureliten, som på olika sätt bekände sig till nazismens läror. Jag ska bara ge ett exempel här. Namnen är tyvärr så många att det blir en lång läsning om alla ska med.

Ett av de främsta namnen som nämns är en man som hade en högt uppsatt position på självaste Kungliga Operan. Han hette Bertil Hagman.Han arbetade där i hela 30 år, från 1957 till 1987. Han var informationschef och programredaktör.

En person med klara nazistiska sympatier satt alltså i Operans ledning ända fram till 1987. Och enligt Anders Carlbergs forskning var han nazist hela livet ut.

I december 1941 skrev Hagman berömmande om ”det spelrum som det nationalsocialistiska Tysklands store ledare Adolf Hitler gett den klassiska repertoaren i Tyskland”.

Bertil Hagman beklagade sig också över de ”semitiska och halvsemitiska dirigentförmågor som finns i Sverige.”

När han var yngre arbetade han som journalist, åkte runt i Tyskland när Hitler kom till makten, skrev entusiastiskt om den nya ledarens framgångar.

Artikeln i Opera är mycket väldokumenterad och detaljerad. Den berättar om hur svenska musiker och sångare i början på 40-talet deltog i stora privata och offentliga tillställningar som nazisternas representanter ordnade i Stockholm. Flera musiker i Hovkapellet deltog aktivt i det intensiva nätverksbyggande som nazisterna höll på med i Stockholm och i Sverige.

Alla var säkert inte övertygade nazister om Hagman. Men de trodde väl i början att Hitler skulle vinna och ville hålla sig väl med hans regim. Bländades av nazisternas uniformer och makt, blundade för tecken på vad som egentligen pågick.

Men Sveriges drottning behöver i alla fall inte känna sig ensam. Hennes far var i fint och högt respekterat sällskap med Sveriges kulturelit.

Världens finaste och största musikpris delas ut i Stockholm nu på onsdag den 16 mars.

Nej, det handlar inte om Polarpriset. I jämförelse med det här priset är Polarpriset småpotatis. De som får Polarpriset får en million kronor var. Den som tilldelas Birgit Nilssonpriset kommer att bli en million dollar rikare. I svenska pengar blir det 6,5 miljoner kronor!

Birgit Nilsson var en av världens främsta operasångerskor under detta århundrade och hennes pris är därför helt i paritet med henne själv.

Hon bestämde själv att det ska gå till en operasångerska eller operasångare eller en dirigent.

Birgit Nilsson avled 2005, 87 år gammal. Hon hade själv utsett den första pristagaren, världstenoren Placido Domingo. Den här gången har en jury fattat avgörandet, efter de kriterier som Birgit Nilsson själv satte upp.

Det har ju varit mycket ståhej och uppmärksamhet kring Jussi Björling på sistone i samband med att han skulle ha fyllt 100 år. Hoppas att det kommer att talas lika mycket om Birgit Nilsson igen nu när hennes pris delas ut. Ju mer man läser om henne, ju mer förstår man vilken originell och ändå jordnära människa hon var.

Hon var också känd som en mycket flitig brevskrivare. Hon skrev till vänner, familj, släktingar, kollegor. Det är svårt att förstå hur hon hann mellan sina många engagemang runt om i världen. Kanske var det en slags terapi eller ett sätt att hantera sin hemlängtan.

Numera finns ju ett Birgit Nilssonmuseum i hennes hembygd i västra Karup och där finns en del av breven.

Nu kan de breven komma att få sällskap av ännu fler av hennes brev. Jag skrev i min blogg i slutet av oktober om hur hittills okända brev fanns hemma hos en av Birgit Nilssons vänner, operafantasten Börje Landell, 90, som kände operastjärnan väl. Han visade mig brev som skickats till honom och hans fru från Birgit Nilsson under en period av hela 40 år, nästan fram till år 2000.

Breven är som jag tidigare skrivit, roliga, dråpliga, ibland vågade, ofta ömsinta, fyllda med hennes bitande humor. Kort sagt en fantastisk läsning .

Nu har Börje Landell tagit kontakt med en av de stiftelser som bär Birgit Nilssons namn. Stiftelsen ska bl. a. arrangera en utställning kring Birgit Nilssons liv.

Projektledare för detta är manusförfattaren Katali Jarefjäll, som är specialiserad på just utställningar. Hon arbetar också med KB, Kungliga biblioteket, som håller på att bygga upp ett omfattande arkiv om Birgit Nilsson. Det finns hur mycket material som helst om Birgit Nilsson, brev, kontrakt och andra dokument. Omfattningen av materialet är så stor att två pensionerade arkivarier har hållit på sen 2007 att samla ihop foton, betyg och liknande. Katali Jarefjäll berättar att Börje Landells brevväxling har väckt stort intresse. Om några år kan man förhoppningsvis gå in i en databas hos KB och söka på Birgit Nilssons brev till Börje Landell.

Svenskar sägs vara mycket lättkränkta. Det betyder att det inte behövs mycket för att vi ska känna oss kränkta. På jobbet, i skolan och i privatlivet, för att ta några områden. Det kan ju bero på att vi har det så bra i det här landet att vi till varje pris måste komma på något som vi känner oss kränkta av. Så vi slipper skämmas hela tiden för att vi har det så bra jämfört med andra.

Självklart finns det människor som verkligen har anledning att känna sig kränkta, på riktigt, på allvar.

Och när det händer så är det ett samhällsproblem. Men de som jobbar på sportredaktionen på SVT kan väl knappast räknas dit, kan man tycka. Men kränkt å alla svenskars vägnar kände sig sportkommentatorn i studion efter att norrmannen Petter Northug vann i en av stafetterna under pågående VM i Norge. Northug är ju speciell och har tillfört ett spänningsmoment förutom det rent sportsliga till skidsporten. Man vet aldrig vad han ska hitta på. Vara snorkig mot snorkiga journalister eller stanna till en sekund före målgång, vända sig om och le mot Marcus Hellner, strax bakom i spåret.

Hos den svenske sportkommentatorn väckte denna gest till liv all den avundsjuka och missunnsamhet vi känner mot de briljanta norska skidåkarna. Utbrottet av ilska hade kanske kunnat varit motiverat om Northug t ex lånat ett vapen av en skidskytt och viftat med det. Men nej, han gjorde en liten krumelur vid mållinjen.

Enligt rapporterna tog Hellner och hans svenska skidkamrater utspelet lugnt. Hellner gjorde ju en liknande gest när han vann, åkte över mållinjen på ett ben. Men det var tydligen inte lika provocerande.

Den här kampen mellan Sverige och Norge är verkligen på allvar. Den person som jobbar jour på SVT:s text-tv redaktion fick en fullträff i telegrammet om Therese Johaugs superöverlägsna seger på damernas tre mil tidigare idag. Där står: ”Äntligen fick den spurtsvaga norskan vinna något”.

Snacka om föraktfull formulering. För er som inte tittade så utklassade Johaug VM-drottningen Marit Björgen idag, för att inte tala om att Johaug krossade Kalla.

Efter att i flera dagar ha sett tusentals norska flaggor fladdra glatt i vinden på Holmenkollen kan man bara säga: Heja Norge!

Det kom ovälkommen post till mig idag. Tjatig, ovälkommen, tröttsam. Det är Postkodlotteriet, som tjatar och tjatar om att jag ska betala in pengar och gå med. Men det som gör mig mest ilsken är att de den här gången hade tryckt mitt namn på ett plastkort. Ett kort med ett nummer, mitt postnummer.

Kerstin, numret på det här kortet ger dig chansen att i år få dela på 1,2 miljarder kronor. Så står det.

Ge fan i att kalla mig Kerstin! Vi har aldrig träffats och jag vill inte gå med i lotteriet. Jag unnar alla andra att vinna hur mycket som helst bara jag slipper vara med.

Jag känner stor motvilja mot Postkodlotteriet. I somras läste jag en artikel i en tidning där någon jämförde lotteriet med en sekt. Som aldrig ger upp utan hela tiden försöker få med en i deras gemenskap. Men jag tänker inte delta i något där andelen som går till välgörande ändamål är så låg, där lotteriets VD har blivit mångmiljonär på sin lön.

Men jag förstår ju att lotteriet går som smör. Det verkar som om TV 4 också är en del av sekten. Och därmed också fyrans ägare, Bonniers. Massor med reklam och reklambetonade program för lotteriet. Denna verksamhet har växt lavinartat de senaste året.

Jag förstår också hur lukrativt lotteriet måste vara när man får sådana som Tony Blair, Bill Clinton och Richard Branson att ställa upp och göra reklam för lotteriet. Undrar vad de herrarna tog betalt för denna insats? De gjorde det säkert gratis. De är ju alla så förtjusta i välgörenhet.

Så — hur ska jag få er att sluta skicka post till mig? Jag vill inte vara med. Man kan bidra på andra sätt. Jag väljer dem.

Superpopulära ”Morden i Midsomer” återkom i SVT igen igår kväll. Början till slutet, de allra sista avsnitten med den nuvarande rollbesättningen. Intrigen i går var av det otäckare slaget. En berömd pianist visade sig ha gjort sin dotter med barn en gång i tiden. Nu ville han göra om samma sak med denna dotter, som växt upp. Han ville slå vakt om pianistgenerna i familjen.

I TV-fiktionens värld blir ett sådant tema underhållning och en stunds avkoppling. Liknande händelser i verkligheten är ju något av det mest fasansfulla man kan tänka sig.

Så jag lämnar den fiktive, grymme Midsomarpianisten åt sitt öde. Jag ska istället berätta om ett annat program i SVT, som också handlade om en pianist men en verklig sådan. En dokumentär, som sändes under nyårshelgen. Den berättade om den kanadensiske, klassiske pianisten Glenn Goulds liv.

Han blev en världskändis som konsertpianist, men han vände den världen ryggen. Jag har sett en liknande dokumentär tidigare om hans liv. Men den här gav nya insikter om hans genialitet.

Det får räcka med två program om Gould för min del. Gould gör ett så starkt intryck på mig att det gör ont. Han gör det genom sitt korta liv, sitt virtuosa och egensinniga pianospel, sin själs magiska kraft som drabbar rakt genom tv-rutan. Det är många år sen han dog, 1982, endast 50 år gammal. Men nån mer levande, äkta människa har jag aldrig sett porträtteras på tv. Och aldrig någon som var så skoningslös mot sig själv och så trogen sin innersta röst och sin begåvning.

Glenn Gould var ett mirakel från första stund han föddes 1932. Hans mamma hade haft flera missfall. Hon var 43 när hon fick Glenn och hon såg honom som just ett mirakel. Han visade sig inte bara vara hennes mirakel utan skulle bli Kanadas och en av världens mest hyllade klassiska pianister. När han spelade Bach endast 22 år gammal i Moskva i mitten på 50-talet var salongen först glest besatt. Men under själva konserten, som blev historisk, rusade ryssar som var där ut i foajén och ringde till vänner och bekanta och bad de komma och lyssna på en fantastisk pianist, inte lik någon annan. Gould var en pianosensation av stora mått.

Han hade kunnat levt ett långt liv med att ge konserter över hela världen, han erbjöds stora summor, han var efterfrågad överallt. Men i hans genialiska begåvning fanns också maniska och excentriska inslag. Det har hävdats att han hade en form av autism. Men det har också motsagts. Kanske hade Gould någon form av Aspergers syndrom. En del av hans beteenden kan tyda på det. Han hade svårt med kontakt med andra, ville helst vara för sig själv. Han var besatt av bacillskräck, han gick alltid omkring i samma sorts kläder, varm rock, handskar. Även om det var mycket varmt ute. Han avskydde när människor rörde vid honom, t ex en ryggdunk eller en kindpuss. Han tyckte inte om starkt ljus eller solsken. En del av dessa mönster har läkaren Hans Asperger faställt som en sjukdomsbild. Han gjorde det första gången 1944 i Wien, men det tog tid innan symptomen fick sin plats i läkarmanualerna runt om i världen. Idag är ju Aspergers ett känt begrepp. Men detta är faktiskt bara en spekulation från min sida. Men fakta är att han gick från läkare till läkare för att försöka hitta något läkemedel som kunde dämpa hans problem. Han fick på det sättet många starka mediciner, som kanske överhuvudtaget inte hjälpte eller passade ihop.

Det bildades många myter om honom, att han var galen och att han var homosexuell. Galen var han inte, men han blev mer och mer depressiv med åren. Homosexuell var hann inte heller, han hade relationer med kvinnor. Särskilt en av dem var med i dokumentären, hon var först gift med en annan av Kanadas mest framstående konsertpianister, men lämnade honom för Gould. En relation som blev omöjlig i längden. Men det var gripande att höra denna kvinna, som lever fortfarande, berätta med sorg och ömhet om deras förhållande. Hennes numera vuxna barn berättade med tårar i ögonen om Gould. Sonen hade först hatat Gould för att han splittrat familjen. Men efter en tid började han älska och avguda honom, som sonen själv sade i programmet.

Glenn Gould visade sig vara ett snille även på ett annat område. När han 1964 plötsligt meddelade att han inte tänkte ge konserter eller turnera någonsin igen, så trodde man kanske inte på honom. Men så blev det. Gould hävdade nämligen att det var viktigare att göra inspelningar av musik, att det var framtiden för den klassiska musiken, inte enbart att gå på konserter. Han hade dessutom börjat hata att ge konserter, han avskydde att uppträda på scen.

Han började därför ett omfattande arbete med att spela in sin musik. Den ljudtekniker som blev hans bundsförvant i detta arbete berättade i programmet. Gould såg möjligheterna med ny teknik på sitt eget område. De två höll på i timmar, dagar, nätter och nu fick Gould verkligen stämpeln galen. Ingen trodde på honom när han presenterade sin vision av musik i framtiden, att man skulle kunna spela in och sedan använda musiken på olika sätt, och interagera med lyssnaren. Den allmänna meningen var benhård: klassisk musik skulle framföras i konsertsalar, framför publik som satt stilla och lyssnade eller framför radion eller grammofonen.

Idag vet vi ju. Vi vet att det är precis så som Gould förutspådde. Han prövade redan för över 40 år sedan. Idag kan man ha Goulds nyskapande Goldbergvariationer av Bach i Ipoden. Och lyssna när helst och var helst man vill.

Men som så många andra genier så brände han han ut sig. .Han misskötte sig själv. Han drabbades av stroke 1982, några dagar efter sin 50:e födelsedag och dog efter några dagar.

Jag har varit i hans hemstad Toronto i Kanada en gång för många år sen. Men då var jag för okunnig för att känna till något om honom. Men om jag kommer dit nån mer gång i mitt liv, så ska jag lägga en bukett rosor i hans knä. Han sitter staty på en parkbänk i sin hemstad. Den är nästan kusligt porträttlik. Jag ska också trycka en lätt kyss på en av hans kalla kinder. Han kan ju inte protestera.

Dokumentären om Glenn Gould går i repris i SVT 2 den 4 januari.

En annandagsdagskväll framför TV-apparaten. Verkar lovande. Väljer SVT. Andra och sista avsnittet av en hyfsad svensk polishistoria med Rolf Lassgård. Innan dess ett nytt underhållningsprogram. Det har annonserats på kommersiellt TV-mässigt vis, dvs med samma trailer om och om igen. Resultatet av några timmars TV-tittande är att det kunde lika gärna ha gått i kommersiell TV. Bara reklamavbrotten saknades. Fast jag tvivlar faktiskt på att TV 4 skulle vilja ha ett så dåligt och konstigt koncept som den nya underhållningssserien Minuten.

I dramat Den fördömde med den alltid suveräne Lassgård har det frossats i scener av mördade kvinnor. Bundna, våldtagna, misshandlade och massor med blod. Massor, massor med blod. Eftersom den här serien hade en ganska intressant och trovärdig psykologisk vinkel så känns allt återkommande våld i närbild helt enkelt sjukt Så j-vla onödigt.

I det första avsnitttet av underhållningsprogrammet Minuten fanns det mycket löjligt. Må så vara men där fanns det som är värre, nämligen en tydlig sexism. En av de tävlande, en söt blond kvinna iklädd nån sorts kroppstrumpa tvingades skumpa med brösten och vicka med stjärten för att uppfylla meningen med programmet. Allt under Peter Settmans beundrande utrop. Kom inte och säg till mig att den unga kvinnan inte var utvald på grund av sin figur, sina bröst och sin klädsel.

I en glimt ur nästa program i serien finns en nästan identisk kvinna med, blond, snygg och iklädd tight top och små kortbyxor.

Säkert en slump det med.

Filmregissören Woody Allen har besökt Stockholm. Allen, som fyller 75, tänker fortsätta att göra en film om året, som han har gjort de senaste fyrtio åren. Det beskedet är man som biobesökare tacksam för. Det måste komma en ny film varje år av Allen och man måste bara se den. Därför att det inte finns någon som liknar honom eller kan härma honom. Det betyder inte att man älskar alla hans filmer, själv gillar han egentligen bara fem av dem riktigt mycket.

Detta framgick av intervjun i SVT med Fredrik Skavlan, som är den som får alla de hetaste intervjuoffren på kroken. Det är väl därför alla svenska kändisar i samma bransch är så sura, läs avundsjuka på Skavlan.

Det bästa med intervjun var samtalet om döden. Woody Allen ligger bra till när det gäller förmodad livslängd, båda hans föräldrar blev runt 100 år gamla. Det är inte konstigt att människor uppför sig som de gör med tanke på den mörka, grymma skugga som hänger över oss alla, enligt Allen. Hur länge vi än lever så handlar det om en mycket kort tidsrymd för varje människa Vi gör allt vi kan för att slippa tänka på att vi inte kan komma undan döden. Kommer du att dö en värdig död, undrade Skavlan. Aldrig, sa Woody Allen, jag kommer att protestera och kämpa emot och vara i full panik. Ingen kommer att kunna säga om mig att jag dog under värdiga former. Så långt Woody Allen.

Vi människor har i alla fall någonting att vara tacksamma för när det gäller döden. Vi vet när vi är födda men vi vet inte när vi ska dö. Någon barmhärtig kraft måste ha ingripit för att vi skulle slippa denna vetskap. Måtte aldrig vetenskapen komma så långt att man en dag kan avgöra när en människa kommer att dö.

Men vi kommer som sagt inte undan döden, alltså måste vi tackla vetskapen om den på något sätt. Det enklaste är kanske att helt enkel förtränga tankarna på döden helt och hållet, om man kan. Själv snubblade jag för många år sen över ett annat sätt, nämligen att förstå vad döden handlar om. Hur man ska se på döden och tänka på den och förstå vilken roll den har i ens liv. Det var en bok som beskrev döden på ett sätt som jag aldrig hittat någon annanstans. Boken heter Malone dör och är skriven av min evige favorit bland författare, Samuel Beckett.

Handlingen är förfärlig, en krympling till man, liggande i ett hörn i ett råtthål till rum, får knappt ätbar mat inskjuten genom dörren av en osynlig människa som aldrig säger något eller visar sig. Den döende mannen, Malone, ser knappt, kan inte gå och det enda han äger är en stump av en blyterspenna. Den försöker han skriva ner sina tankar med. Mitt i alla sin hemskhet är den rolig, på det sätt som bara Beckett kunde vara rolig med sin nattsvarta humor. Jag älskar den boken. Det finns ingen författare som så precist kan beskriva meningen med livet och döden som Beckett.

Samuel Beckett flyttade själv till ett vårdhem utanför Paris några år före sin död 1989. Han led av andningsproblem, svåra balansstörningar och kanske av Parkinso Att låta sig pysslas om.

Men han bodde kvar på det enkla vårdhemmet, i ett mycket spartanskt möblerat rum och utan något som helst överflöd.. Han höll sig för sig själv och åt sina måltider på rummet. Frågan är om de övriga boende överhuvudtaget visste att en Nobelpristagare bodde på hemmet. Jag tänker på Malone när jag läser om Becketts sista tid i livet. Jag undrar om han också gjorde det.

Trogna tittare på de två svenska public service kanalerna i TV har säkert märkt att det skett något väldigt positivt de senaste åren. Nämligen att utbudet från våra nordiska grannländer har ökat och fått mycket bättre sändningstider. Det gäller främst danska och norska program men även program från Island och Finland. De här programmen har verkligen tillfört många nya upplevelser och kvaliteter i utbudet. Samtidigt som många av dem är väldigt underhållande.

Men Nordiska Rådets kulturutskott verkar inte ha lagt märke till den här utvecklingen. Eller så gillar utskottet inte den. Under en public service konferens i Finland nyligen drog man fram ett gammal nummer ur förslagshatten. En gemensam kulturkanal för hela Norden av public servicemodell. Det är en gammal dröm om att Norden ska få ett eget Arte, ett riktigt finkulturellt och högtstående program. Arte är ju ett flaggskepp i fransk TV.

Den här iden om en nordisk kulturkanal har väckts genom åren, många gånger tidigare, men aldrig kunnat genomföras. Orsakerna har varit många men en är nog att det är en liten kultur-och politikerelit som vill ha en sådan kanal.

Men självklart ligger det mycket i att vi måste ha motvikter mot influenserna från tex USA i vårt avgiftsfinansierade TV-system. Självklart bör vi kunna få ta del av våra grannnländers utbud.

Men nu har i alla fall Sverige och SVT:s ledning varit så smarta att de börjat intensifiera programutbytet med våra nordiska grannar. Att sända varandras program är också att spara på avgiftsmedlen.

Så i SVT:s tablåer hittar vi numera naturprogram, samlevnadsprogram, dramaserier, långfilmer, kortfilmer, matlagningsprogam, inredningsprogram från våra nordiska grannländer.

Och de smälter in i den övriga tablån, vilket betyder att man som tittare inte måste söka sig till en särskild, nischad kulturkanal.

Tyvärr tror jag att bara namnet – en nordisk kulturkanal – skrämmer bort många tittare..

Så det enda som behöver göras nu är att öka antalet renodlade kulturprogram från länderna runt omkring oss så har vi en komplett meny och behöver inte något nordiskt Arte.