persdotterklotter

Jag har tidigare skrivit om dagböcker, som gjort ett djupt intryck på mig. En dagbok tillhörde författaren Victoria Benedictsson, som levde på 1800-talet, den andra skriven av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates sen hennes man avlidit hastig 2007. Oates har ju även skrivit andra dagböcker över sitt liv.

Nu återvänder jag till 1800-talet igen. I bokhandeln finns nu flera nyutgåvor av Leo Tolstoys ”Anna Karenina”, en av världslitteraturens mästerverk, en av de mest insiktsfulla och framstående kvinnoskildringar som gjorts. Anna Karenina kom ut 1877, den finner ständigt nya läsare. Den blir aldrig gammal eller omodern. Men när man läser Sonja Tolstoys dagböcker så finner man bilden av en helt annan man än den som skrev Anna Karenina. Eller kanske en man som var en total dubbelnatur.

Sofia Tolstoy var gift med Leo Tolstoy i nästan 50 år. De gifte sig 1862, Sofia, född Behrs, var då 18 år och Leo Tolstoy 34 år. Hon skrev dagbok från 1962 fram till sin död 1919. Han dog 1910.

Nu har hennes dagböcker kommit ut i en fullständig upplaga på engelska för första gången.

När de gifte sig hade Sofia Behrs levt ett mycket skyddat och oskuldsfullt liv. Medan Tolstoy hade helt andra erfarenheter, inte minst på grund av sin ålder. Han var redan en känd författare, han ägnade sig också åt otaliga kvinnoaffärer, spel och dryckenskap.

Paret bosatte sig på hans gods och i närheten hade Tolstoy installerat sin favoritälskarinna.

Det som verkade plåga Sofia mest var att älskarinnan var av simpel bondsläkt, mer än att hon och Tolstoy hade fått en son tillsammans

Det finns ett förord i den här nyutgivna engelska utgåvan av dagböckerna. Det är den brittiska författaren Doris Lessing, Nobelpristagare för ett par år sedan, som inleder dagböckerna

Lessing skriver att dagböckerna visar hur Sofia avgudade sin man men att hon alltmer kände sig som om hon bara var ”en möbel i hemmet”. Sofia skötte det stora godset och hon födde 13 barn totalt. Flera av dem dog i tidig ålder. Tolstoy förstod sig inte på varken skötseln av ägorna eller familjelivet. Tidvis sköt han hustrun helt från sig men hon var ändå praktiskt taget alltid gravid och förlossningarna svåra. Kvinnor var vid den här tiden helt utlämnade åt sina män, ingen möjlighet att undvika havandeskap. Tolstoy hade enligt dagböckerna ingen som helst förståelse för hennes situation. Han gick helt in i sitt eget skapande. Men Sofia Tolstoy bidrog också till stor del i hans skapande. Hon renskrev hans mycket svårlästa manuskript, timme ut och timme in, dag efter dag.

Leo Tolstoy måste ha varit en svårartad dubbelnatur. Doris Lessing kallar honom ett monster till äkta man. Men gränsen mellan plågat geni och monster är kanske ibland mycket hårfin. /Den sista meningen är min, inte ett citat av Lessing/.

Leo Tolstoy var alltså inte lätt att leva med och inte Sofia heller. Hon ansågs snobbig, kantig,sträng och stel och krävande. Men i dagböckerna släpper hon fram en helt annan kvinna. Full av känslor, konstnärsdrömmar, medveten om sina egna brister, sällan lycklig eller nöjd. Hon skrev nästan aldrig i dagboken när hon mådde bra utan bara när hon var inne i en dålig period. Det gör att dagboken ofta blir tjatig och gnällig. Hon lever ju ändå ett privilegierat liv för den tiden men kan inte glädjas åt det. Hon kan inte glädjas över makens framgångar utan avskyr besökare som alltid dyker upp och som hon måste ta hand om. Människor vallfärdade till Tolstoys hem för att få träffa honom och han tog emot dem. Sofia kalla dem mörkrets folk.

Hon var gift med mannen som skrev Anna Karenina, Krig och Fred, Kreutzersonaten och andra odödliga verk. Men han behandlade henne illa och med stigande ålder blev Tolstoy en religiös fanatiker och även detta drabbade Sofia.

Sofia Tolstoys dagböcker ger en otroligt intressant bild av en kvinnas liv på 1800-talet men också en avslöjande och grym bild av en författare som för alltid har en plats säkrad i världslitteraturen.

Cetin Ikmen är en mycket självsäker, mycket skicklig turkisk polischef. Han är storrökare, har en stor familj men är nästan aldrig hemma. Han är huvudpersonen i den brittiska författaren Barbara Nadels (uttalas Nadél) spänningsromaner. De finns utgivna i Sverige av det lilla bokförlaget MBM och kan verkligen rekommenderas.

Men denna Cetin Ikmen dyker plötsligt upp i en svensk deckare! ”Turkish Delight” är skriven av journalisten Niclas Ericsson. Hur kom Ikmen dit? Ja, det vet nog bara författaren. Var det för att ge mer karaktär till hans bok, eller var det kärlek till denne figur?

Får man göra så här utan att i boken hänvisa till Nadel eller åtminstone ge en information att denne polis är huvudperson i en annan författares böcker?.

Jag retade mig så på detta, att jag inte kunde läsa färdigt Ericssons deckare. Jag är nämligen väldigt förtjust i Cetin. Får man göra så? Jag måste få veta hur det ligger till.

Så jag e-postade detta exempel till Författarförbundet och fick ett utförligt men lite vagt svar. Rent upphovsrättsligt är det inte något direkt intrång. Men det är ett snårigt område och man bör gå fram med fingertoppskänsla. Så tolkar jag deras svar.

Ericsson har gett ut sin bok på Norstedts. ”Det var en kul grej att göra så helt enkelt, en liten blinkning till läsaren.” Det säger förläggaren Stefan Skogh, när jag ringer honom. Det stora förlaget Norstedts nämnde inte ens Barbara Nadels namn i boken.

Nadels böcker utges alltså av det lilla förlaget MBM. Jag ringer förläggaren Mikael Bäckström. Han känner inte till denna ”stöld” av Cetin Ikmen, men har hört talas om Ericssons bok. ”Jag går väl inte i taket av ilska precis över det här. Men man kan ju alltid diskutera var gränsen går i såna här fall”. Mikael Bäckström berättar vidare att inget av de stora förlagen ville ge ut Nadel när hennes brittiska förläggare sökte en agent i Sverige.

Kan ett av de dominerande bokförlagen göra så här mot de mindre hårt kämpande bokförlagen och tycka att det bara är en blinkning till läsarna?

Tänk om man skulle skriva en spänningsroman och ”låna” lite karaktärer. Gunnar Barbarossa från Håkan Nesser måste vara med och Harry Hole från Jo Nesbö. Någon spännande europé bör dyka upp också, gärna konstapel Studer, skapad av schweizaren Friedrich Glauser.

Jag oroar mig en aning för Ruth Rendell. Hon har ju faktiskt just fyllt 81 år. Då har man väl egentligen rätt att slå av på takten. De senaste 40 åren har hon kommit ut med minst en bok om året. Sen många år går jag omkring och väntar på nästa redan när jag läst ut den senaste.

Jag har praktisk taget alla hennes böcker. Både dem hon skrivit under sitt rätta namn och de hon skrivit under pseudonymen Barbara Vine.

Jag vet inte om de många svenska deckardebutanterna läser Ruth Rendell. Där skulle de kunna lära sig ett och annat tricks. Brittiska Rendell är sedan länge en av världens mest framgångsrika deckarförfattare. Det är i hög grad hon som introducerat den psykologiska thrillern, de trovärdiga personteckningarna, den alltid lika träffsäkra samhällsskildringen. Det var Ruth Rendell som i sina böcker började ställa frågan VARFÖR ett brott begicks. Inte bara VEM vem som begått brottet.

Nu är hon alltså 81 och så vitt jag vet frisk och kry . Hon kommer förhoppningsvis att fortsätta skriva ett bra tag till. Nu börjar det bli den tiden på året när jag vankar runt i bokhandlarna och frågar om inte hennes nya bok kommer snart. För jag utgår från att den är på gång.

Jag hoppas också att hon inte tagit kål på sin hjälte, den ojämförlige chief inspector Wexford.

Ruth Rendell har ju en helt fantastisk produktivitet, som aldrig går ut över kvalitet. Men hon är mycket intressant på andra sätt också. Sedan 1996 sitter hon i det brittiska överhuset, sedan hon adlats till baronessa. Hon sitter där som representant för labour, de brittiska socialdemokraterna.

I Storbritannien redovisas varifrån bidrag till de politiska partierna kommer. Vi vet därför vad Ruth Rendell gör med en del av de miljoner hon tjänar på sina böcker. Hon är nämligen en av labours största bidragsgivare.

Kom igen nu, det måste ju bara komma ut en bok även 2011!

I Sverige skrivs ju deckare på löpande band. Om man håller koll i bokhandeln så dyker ständigt nya titlar upp. Deckarna utspelas ofta i ursvensk miljö, som beskrivs utförligt och kärleksfullt av författarna. Det frossas i såväl hemskheter som miljöbeskrivningar.

Men det finns förstås deckargenrer från helt andra håll än vårt eget lilla hörn. Från andra kulturer som ger en inblick i andra miljöer och världar.

Jag har tänkt att någon gång komma med tips på just några sådana deckarförfattare, som jag gillar. De kanske inte är så kända i Sverige men ytterst läsvärda på grund av sina huvudpersoner.

Plötsligt fick jag eld i baken. Jag upptäckte av en slump att Sveriges Television snart kommer att sända tre avsnitt av en deckare med den italienske kommissarien Aurelio Zen. Och det var en av de deckarfigurer som jag tänkt rekommendera. Eller rättare sagt författaren bakom Zenböckerna. Han heter Michael Dibdin, född i England men verksam i Italien som lektor under sitt yrkesliv. Tyvärr är Dibdin död, endast 60 är gammal. Han dog för några år sedan, troligen av ett bistick.

I en tv-serie kan ju aldrig få fram samma nyanser och förvecklingar som en bok. Dibdins böcker är värda att läsas, inte bara göras tv av. Han är värd att uppmärksammas.

Kommissarie Zen är mycket duktig i sitt jobb men tyvärr för duktig. Han löser för många fall och ser det politiska spelet bakom brotten. För i Italien finns det väldigt ofta en politisk konspiration eller korruption bakom våldsdåd. Men det är inte säkert att makthavarna vill sätta ljuset på dessa brott. Så kommissarie Zen har degraderats, från aktiv tjänst till en meningslös byråkratisk syssla. Så han är väl lik en hel del svenska deckarpoliser: desillusionerad. Men han har inte gett upp. Michael Dibdin beskriver det italienska samhället i sina deckare. Bilden av de italienska polisväsendet är en av de stora behållningarna. Dibdin är helt i klass med en mycket mer känd thrillerförfattare som också hämtar sina motiv från Italien, nämligen Donna Leon.

Dessvärre är det mycket svårt att få tag på Dibdins böcker i den vanliga bokhandeln. Men på nätet finns ju ett flertal sajter som säljer böcker. Där kan man få tag på Dibdins serie om kommissarie Aurelio Zen.

Den andra deckarförfattaren är brittiska Barbara Nadel. Hon låter den turkiska kommissarien Cetin Ikmen i Istanbul vara huvudperson. Han är kort, kolerisk, storrökare. Ikmen är en lysande polis men han försummar ofta alla sina barn och sin uppoffrande hustru för jobbet. Via Cetin Ikmen får vi en fascinerande inblick i turkisk historia, idag och förr. Vi får följa med till miljöer vi inte visste fanns och sedvänjor som vi kanske inbillar oss är borta sedan länge. Både det moderna och det gamla Turkiet möts i Nadels böcker.

Hon har skrivit ett antal deckare om Cetin Ikmen och nästa utkommer nu i maj 2011. Den kommer man att kunna hitta i den lokala bokhandeln. Har man tur kan man också hitta några av Nadels föregående Ikmen-böcker i hyllan där.

PS Just idag kom beskedet att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi kommer att ställas inför rätta för att haft sex med en minderårig flicka. Jag undrar vad Aurelio Zen/Michael Dibdin skulle sagt om det. ”Det var på tiden” eller ” Han kommer att slippa undan igen”. DS

.

En ny bok av Joyce Carol Oates betyder fest för själen. Eftersom hon är en av de flitigaste författarna i världen så blir det ofta fest. Men i hennes senaste bok, som just har kommit ut överraskar hon läsaren totalt.

Hon berättar om sin man, förläggaren Ray Smith, som efter 48 års lycklig äktenskap blir plötsligt sjuk och avlider efter en vecka i lunginflammation och av en svår bakterieinfektion. Detta hände i februari 2008.

Boken är en utlämnande, högst emotionell berättelse om att plötsligt och helt oväntat bli änka. Plötsligt är hon inte Joyce Carol Oates längre, inte heller mrs Smith. Hon är Änkan.

Jag undrar om en kvinnas reaktion inför makens död någonsin tidigare beskrivits på det sätt som Oates gör. Den skakar om läsaren. Och om läsaren är som jag, som själv lever i ett långt äktenskap som jag vill fortsätta för alltid, så berör Oates bok de innersta känslorna och rädslorna jag har som människa.

På sjukhuset de första kaotiska timmarna och dagarna efter makens död finns inte Joyce Carol Oates. På sjukhuset förvandlas hon till nästan osynlig för sig själv och andra. Det finns ingen styrka att hämta ur det faktum att hon är en världsberömd författare. Hon är en nybliven änka. Bara det.

Det finns hur mycket som helst att säga om boken. Den svarta humor som är ett kännetecken i hennes författarskap kommer till sin fulländning, när hon beskriver den mängd av påkostade presenter som börjar välla in efter att maken dött. Varubuden avlöser varandra. Exklusiva lådor med årgångsvin, tropiska blommor och sällsynt konfekt strömmar in. Oates raljerar inte över detta. Hon vet att det ligger omtanke bakom, men hennes liv har förvandlats till en ohejdbar mardröm, som inte går att vakna ur. I mardrömmen ingår paketen som aldrig slutar komma.

Hon samlar ihop alla gamla medicinförpackningar hon kan hitta i hemmet. Hon försöker räkna ut om de fortfarande skulle verka om hon tog dem alla på samma gång. Men hon inser att självmord inte är lösningen.

Hon har förstås många goda vänner, bland dem författaren Gail Godwin. Hon skriver kort och gott till änkan: Suffer, Joyce. Ray was worth it.

Men det som nog kommer att slå världen med häpnad allra mest är det hon berättar om deras långa äktenskap. Ray läste aldrig någon av hennes böcker. Han hade inte läst en enda av hennes otaliga verk.

Han hade aldrig sett något av hennes manus, hade aldrig hört henne läsa något kapitel ur sina böcker för honom. Trots att de verkat ha en mycket innerlig och kärleksfull relation genom alla år, så höll de sina respektive yrkesliv åtskilda. Hon berättar detta helt sakligt. De ville ha det så. Men hon börjar ju nu inse att de kanske inte alls kände varann så bra som de trott.

För en Oatesälskare låter detta ju nästan inte klokt. Hade hennes nu döde make missat alla fantastiska och nyskapande böcker som hans fru skrivit. Som hon fått massor med fina utmärkelser för. Hon har ju nämnts ett antal gånger som Nobelpriskandidat

Stackars Ray Smith, 77, som levde med denna fantastiska kvinna i nästan 50 år, men som missade allt hon skrivit.

Häromdagen kunde jag rekommendera läsning av en debutbok, Rupture av engelsmannen Simon Lelic. En bok om skolmobbningens allra mörkaste sidor, sådana sidor som vi inte vill erkänna hos oss själva. Lelic har med den boken definitivt framtiden för sig.

Den författare jag tänkte berätta om idag har ingen framtid alls eftersom han varit död rätt så länge nu. Däremot når hans verk även kommande generationer på grund av sin odödlighet och lyskraft. Det handlar om Mikhail Lermontov, född 1814, död 1841, endast 27 år gammal. Om några år kan vi alltså fira 200-årsdagen av hans födelse. Sin ålder till trots en av Rysslands flitigaste och mest älskade poeter. När Aleksander Pusjkin föll offer för en kula i en duell 1837, så blev det en enorm känslomässig chock för Lermontov som såg Pusjkin som sin förebild. Och det blev Lermontov som axlade den fallne poetens mantel.

Pistoldueller var den tidens gissel. Det iscensattes ofta av tsarens hejdukar för att få bort misshagliga personer. Lermontov blev också ett offer för en duell, 1841, alltså endast 27 år gammal. Och det finns många frågetecken även kring den duellen. Det finns tilloch med en sajt på internet där duellen fortfarande diskuteras.

Men under sitt mycket korta liv hann Mikhail Lermontov med otroligt mycket. Han visste tidigt att han ville blir poet och han vann snabbt stor ryktbarhet. Det var därför han kunde gå i den stora Pusjkins fotspår. Men den unge. Lermontov satt inte hemma och skrev sin poesi i lugn och ro. Han förvisades flera gånger till Kaukasus som soldat av tsaren Nikolaj den förste på grund av sin samhällskritiska diktning. Han skrev även samhällskritiska dramer och romaner.

1840 kom ”Vår tids hjälte”, en roman där Lermontov med ett modern uttryck tog temperaturen på det ryska samhället och människorna. Han väckte en enorm debatt, ilska och bestörtning med sitt verk. Hjälten i boken heter Pechorin och är, med ännu ett modernt ord, en stekare. Han glider fram utan besvär genom livet, har inga problem med pengar eller kvinnor men han är tom inombords. Helt tom och kall. Många läsare frågade upprört varför en sådan människa skulle skildras i en hel bok. Lermontov förklarade då att det inte handlar om en enskild person utan om symptom hos en samhällsklass, med privilegier och med framgång i livet. En samhällsklass som ändå inte är nöjd eller glad eller lycklig och som behandlar sina medmänniskor godtyckligt.

”Vår tids hjälte” är så genial att den fortfarande känns aktuell. Det finns gott om Pechorin idag. Den kan läsas idag med samma igenkänning.

Jag var bara tvungen att skriva den om i glädjen över att ha fått tag på ett exemplar av boken via en boksajt.

Skolverket dömde i förra veckan ut många av de antimobbningsmetoder som bedrivs i svenska skolor. Kampanjerna gör mer skada än nytta, konstaterar verket.

Det måste ju vara mycket jobbigt att höra för de som lagt ner själ och hjärta i att försöka göra något åt skolmobbningen. Det finns ett antal olika modeller för att bekämpa skolmobbningen men ingen verkar få godkänt. Det skulle vara intressant att veta vad de som följt någon av dessa modeller ska göra nu. De enda viktiga är väl att de inte tappar sugen när det gäller att stå upp mot mobbningen.

Men skolmobbningen kan verkligen ta sig olika uttryck. Och vara mycket svår att komma åt och förstå sig på. Ett hjälpmedel skulle kunna vara att läsa en bok av en debuterande författare, engelsmannen Simon Lelic, tidigare verksam som journalist. Det är en pocketbok som är lätt att få tag på. Den finns ännu inte översatt till svenska , titeln är Rupture. Det betyder bristning.

Och en bristning handlar det om. En bristning som orsakar död och tragedi men varför? Boken börjar som en thriller där man omgående sugs in i handlingen. En kvinnlig polis måste undersöka varför en timid och tillbakadragen lärare plötsligt öppnar eld i skolan och dödar flera elever. Läraren klassas av alla som en enstöring och dådet som helt obegripligt. Dådet kommer som en blixt från en klar himmel. Tror alla tills den ihärdiga polisen börjar undersöka skeendet närmare.

Jag ska inte förstöra läsningen genom att avslöja mera. Men det är en iskall, gastkramande psykologisk läsning. Och det handlar om mobbning. Mobbning av en lärare, mobbning som är så osynlig och förrädisk att inte ens de som utövar den fattar vad de håller på med.

Den debuterande författaren Simon Lelic bor i Brighton i England och han har fått mycket uppmärksamhet i hemlandet för sin debut. Han bär numera på den tunga bördan av att vara ett stort litterärt framtidslöfte. Jag vet inte om han uppmärksammats här hemma men om inte så är det nu i alla fall gjort.

Mitt förra litterära klotter, om Joyce Carol Oates, får mig att tänka på Victoria Benedictsson. Bägge har skrivit fantastiska dagböcker men av väldigt olika karaktär. Bägges dagböcker kommer att stå emot tidens gnagande tand och kommer att läsas även i framtiden.

Jag vill skrika högt och förtvivlat varje gång jag läser om Victoria Benedictssons självmord natten till den 22 juli 1888 på hotell Leopold i Köpenhamn. Hon var 38 år. ”Gör det inte,” vill jag skrika ”gör det inte”. Hela hennes gärning kom att värderas i ljuset av självmordet. Och hennes död innebar slutet för en stor kvinnlig författare. Hon befann sig ofta i Köpenhamn, som på den tiden var den intellektuella huvudstaden i Norden. Hotell Leopold var hennes fasta punkt under besöken i Danmark.

Victoria Benedictsson hade varit enormt produktiv åren för sin död. Och hon var redan en uppburen och omdiskuterad författare. Hon deltog aktivt i sin tids litterära strider och fick både vänner och fiender. Hon lämnar efter sig nyskapande litteratur om kvinnors situation i samhället. Victoria skrev bla under pseudonymen Ernst Ahlgren. En kvinnas namn på ett litterärt verk var inte mycket värt.

Hon föddes 1850 och levde i en tid när kvinnor slets mellan olika normer om vad en kvinna kunde eller inte kunde göra, normer på väg mot sin upplösning, uppslitande strider. Dessa strider kostade henne livet. Själsligt och kroppsligt. Victoria Benedictsssons verk är skrivna ”på liv och död”. De kom till i brottningen mellan dåtidens kvinnliga existensvillkor.

Men främst av allt lämnade hon efter sig den mest uppskakande och passionerade dagbok som finns att läsa. Enligt min mening i alla fall.

Tack vare Svenska Akademiens klassikerserie och Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl finns Benedictssons dagbok, Stora boken, numera i pocket, utgiven 2008. Horace Engdahl har skrivit ett förord som placerar henne mycket högt upp på listan över våra allra främsta författare. Jag kan inte låta bli att citera ur det:

”Det finns få om ens någon text i vår litteratur som lika obarmhärtigt framställer förälskelsens hjälplöshet. Fascinationen för Georg Brandes förvandlar den skrivande från en fri ande till en stalker som spanar efter ljus i hans fönster under de dagar då han inte besökt henne. Är det en historia om olycka? Inte nödvändigtvis, enligt hennes eget begrepp! Mer än som en bedragen ter hon sig i Stora boken som en spelare, som tar livsfarliga risker för att tillfredsställa sin last. Brandes varnar henne med ord och gärningar att inte satsa för många jetonger på hans nummer. Hon sätter oförtrutet hela traven där och går tomhänt från bordet, ut till det klassiska slutet i kasinots park. Men i ett annat rum, i en annan dimension, pågår samtidigt ett spel som hon är bestämd att vinna, spelet om eftervärlden.”

Georg Brandes, föremålet för hennes känslor var en av Europas mest beundrade och inflytelserika män. Han var dansk, litteraturkritiker, hans ord var lag. Han hade ett enormt inflytande på sin samtid och av de bilder och beskrivningar som finns av honom så var han en kvinnornas man. Han var gift men hade många förhållanden och Victoria Benedictsson var en av kvinnornas i hans liv. Förhållandet mellan dem verkar också ha varit mycket kyskt, hon var rädd och han verkar ha tyckt att hon var besvärlig och efterhängsen..

När man läser Stora boken och hennes dagboksanteckningar så framstår han som en riktig fähund. En briljant fähund men ändå. Han förstod bättre än hon själv hur hon kände för honom men hon hölls hela tiden tillbaka av att hon inte var vacker nog, att hon var för lång och kantig. Hon haltade desutom lätt efter en beninflammation.. Hon ville vara kvinna OCH författare men slets itu av den tid hon levde i. Det är sant att Georg Brandes varnade henne för att fästa sig vid honom. Det var inget fel på hans självinsikt men han förstod sig inte alls på henne. Ibland kunde han håna det hon skrivit. Han var en intellektuell gigant men totalt oförstående och okänslig inför en kvinna som hon.

I Brandes egna memoarer omnämns Victoria Benedictsson bara med några rador, ganska kalla och likgiltiga. Mer var hon inte värd i hans ögon.

Men tänk så totalt fel du hade, Georg Brandes!