Den 28 februari är ett av de hemskaste datumen under hela året. Ända sedan 1986 när statsminister Olof Palme mördades den dagen. Det har gått 25 år nu och överallt påminns vi om att mordet är ouppklarat. Det är ett svenskt sår som aldrig kommer att läkas under en sårskorpa. I alla fall inte förrän mördaren är gripen. Varje år den 28 februari väller varet fram ur såret igen. Vare sig man gillade Olof Palme eller inte så läker inte såret. Att inte veta vem eller vilka som mördade statsministern i vårt land blir inte lättare att bära med åren.
Jag var själv inte i Sverige den 28 februari 1986. Jag arbetade i London, för Sveriges Radio, och väcktes av en extra nyhetssändning mitt i natten från BBC. Att inte ha varit hemma gör att man för alltid står utanför en sorgeprocess, som man borde ha gått igenom. Men att inte vara hemma kanske på något sätt skyddade en mot den värsta ilskan och vanmakten just då.
1986 var Margaret Thatcher brittisk premiärminister och satte sin prägel på all utveckling i landet. Ett starkt minne från den tiden är när Thatcher besökte den svenska ambassaden i centrala London, en kort tid efter mordet. Hon kom till ambassaden för att skriva i den kondoleansbok, som lagts fram där. Vi svenska journalister som arbetade i London var förstås där och bevakade hennes besök.
Jag kommer ihåg att det väckte en hel del förvåning att hon kom själv för att skriva sitt namn i kondoleansboken. Thatcher och Palme stod ju så långt från varandra politiskt som man bara kunde.
Men det fanns också likheter. De var bägge mycket profilerade och starka ledare, som inte var rädda för att uttala kontroversiella åsikter. De hade stark utstrålning och man antingen hatade eller älskade dem. Något där emellan fanns knappast.
När Margaret Thatcher kom till den svenska ambassaden den där dagen, så hade alla förstås ögonen på henne. Skulle hon visa några känslor? Jag upptäckte att hennes ögon såg ut som hon nyss hade gråtit. Jag frågade flera kollegor om de såg samma sak som jag. Vet du inte att Thatcher har problem med ögonen, att hennes ögon tåras ibland? Det var svaret jag fick. Jag hade ingen aning om det och undrar än idag om det verkligen var sant.
Hon gav inga intervjuer den gången och ceremonin var snabbt avklarad och hon var på väg att gå in i sin limousine igen, när jag vågade kasta fram en fråga till henne: var hon aldrig rädd själv att samma sak skulle hände henne? Hon vände sig om och sa bara att både hon och Olof Palme och andra ledare visste precis att man löpte risken att få betala med sitt liv.
