Häromdagen kunde jag rekommendera läsning av en debutbok, Rupture av engelsmannen Simon Lelic. En bok om skolmobbningens allra mörkaste sidor, sådana sidor som vi inte vill erkänna hos oss själva. Lelic har med den boken definitivt framtiden för sig.
Den författare jag tänkte berätta om idag har ingen framtid alls eftersom han varit död rätt så länge nu. Däremot når hans verk även kommande generationer på grund av sin odödlighet och lyskraft. Det handlar om Mikhail Lermontov, född 1814, död 1841, endast 27 år gammal. Om några år kan vi alltså fira 200-årsdagen av hans födelse. Sin ålder till trots en av Rysslands flitigaste och mest älskade poeter. När Aleksander Pusjkin föll offer för en kula i en duell 1837, så blev det en enorm känslomässig chock för Lermontov som såg Pusjkin som sin förebild. Och det blev Lermontov som axlade den fallne poetens mantel.
Pistoldueller var den tidens gissel. Det iscensattes ofta av tsarens hejdukar för att få bort misshagliga personer. Lermontov blev också ett offer för en duell, 1841, alltså endast 27 år gammal. Och det finns många frågetecken även kring den duellen. Det finns tilloch med en sajt på internet där duellen fortfarande diskuteras.
Men under sitt mycket korta liv hann Mikhail Lermontov med otroligt mycket. Han visste tidigt att han ville blir poet och han vann snabbt stor ryktbarhet. Det var därför han kunde gå i den stora Pusjkins fotspår. Men den unge. Lermontov satt inte hemma och skrev sin poesi i lugn och ro. Han förvisades flera gånger till Kaukasus som soldat av tsaren Nikolaj den förste på grund av sin samhällskritiska diktning. Han skrev även samhällskritiska dramer och romaner.
1840 kom ”Vår tids hjälte”, en roman där Lermontov med ett modern uttryck tog temperaturen på det ryska samhället och människorna. Han väckte en enorm debatt, ilska och bestörtning med sitt verk. Hjälten i boken heter Pechorin och är, med ännu ett modernt ord, en stekare. Han glider fram utan besvär genom livet, har inga problem med pengar eller kvinnor men han är tom inombords. Helt tom och kall. Många läsare frågade upprört varför en sådan människa skulle skildras i en hel bok. Lermontov förklarade då att det inte handlar om en enskild person utan om symptom hos en samhällsklass, med privilegier och med framgång i livet. En samhällsklass som ändå inte är nöjd eller glad eller lycklig och som behandlar sina medmänniskor godtyckligt.
”Vår tids hjälte” är så genial att den fortfarande känns aktuell. Det finns gott om Pechorin idag. Den kan läsas idag med samma igenkänning.
Jag var bara tvungen att skriva den om i glädjen över att ha fått tag på ett exemplar av boken via en boksajt.
