Hosni och Lars. Mubarak och Ohly. Två cementhäckar. Som inte lyssnar, inte bryr sig, bara de får sitta kvar på sina maktpositioner. Den ena i en av världens viktigaste arabländer, den andra för ett litet borttynande vänsterparti långt bort i Skandinavien.
De kan tyckas väldigt olika. Medan Mubaraks kritiker fyller torget dag efter dag med högljudda krav på hans avgång så står det ingen utanför riksdagshuset och kräver att Ohly packar ihop sin ryggsäck. Ohly har inte heller skickat ut folk med knivar och stenar för att tysta sina kritiker så Mubarak vinner våldsracet många gånger om.
Men båda två representerar på olika sätt det som är så fel i vår värld idag. Maktfullkomliga män med sjukligt uppblåsta egon och en ytterst överdriven uppfattning om sin egen betydelse. Och spelandes ett evigt pågående maktspel.
