Det är inte värt att ge sig in i debatten om hur det varit med arbetsmiljön på DO- diskrimineringsombudsmannen. Jag vet alldeles för lite om det. Men alla vet hur det slutade.
Nu har ju högsta chefen där tvingats bort och media har inte varit sena att påminna om att hon valdes till årets sämsta chef av en facklig organisation förra året. Ja en sådan utnämning är väl en lämplig sysselsättning för en facklig organisation. Där vimlar det säkert av lysande och lyssnande chefer.
Men det finns en aspekt i den här historien som inte berörts närmare men som är mycket viktig i sammanhanget och där jag kan uttala mig.
DO är ju en sammanslagning mellan fyra olika statliga myndigheter. Den gjordes 2009 och Katri Linna skulle vara chef för denna nya organisation. Sammanslagning av redan existerande organisationer är alltid en mycket svår process. Det räcker med att två olika ska bli en. Det kan vara nog så komplicerat. I det här fallet handlade det om hela fyra myndigheter. Som alla sysslade med frågor av hög profil och ständigt på tapeten i den allmänna debatten. De fyra var Diskrimineringsombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Handikappombudsmannen och HomO, ombudsmannen mot diskriminering p g a sexuell läggning.
Nu heter myndigheten alltså DO och är samlad under ett tak. Men att förvandla fyra myndigheter till en är nästan ett hopplöst uppdrag. Även om varje myndighet förenas i arbetet mot diskriminering så har de olika kultur och förmodligen överlappande personal. En sådan förändring kräver ett organisationssnille och en ängel och förmodligen en demon i samma person.
Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att bara sätta två statliga myndigheter på ett och samma ställe, utan ett överhuvudtaget baka ihop dem till en.
Katri Linna har trots allt mycket att glädje sig åt trots att hon fått sparken offentligt. Hon blir inte utan arbete och hög lön, på den så kallade elefanthyllan för förbrukade generaldirektörer i regeringskansliet. Hon får nu ett viktigt jobb. Hon ska ansvara för regeringens vitbok om de orättvisor som romer i Sverige utsatts för.
Och när det gäller sammanslagningen av de fyra myndigheterna så kan man fråga sig om regeringen tänkte igenom sammanslagningen ordentligt och vilken slags chef som behövdes. Men det är så mycket enklare att lägga hela skulden på den enskilda chefen när det går illa.
