Socialdemokraternas valberedning behöver verkligen inte känna sig ensam. Hela förloppet med att hitta en ny partiordförande är som ett enda stort partipolitiskt Wikileaks. Förslag på den ena kandidaten efter den andra ramlar in från olika håll – förslagen kommer från ledarskribenter till partiorganisationer runt om i landet.
Varje s-märkt tidning med självaktning runtom i Sverige verkar vilja bidra till valberedningens arbete. Två av dessa tidningar, Norrländska Socialdemokraten, NSD, och Värmlands Folkblad, vill ha Leif Pagrotsky som ny ledare för partiet. Tidningarna beskriver Pagrotsky som en motkraft mot nyliberalism och roffarkapitalism. De konstaterar också att han i hög grad besitter en intellektuell skärpa och kan uttrycka sig sig så att alla förstår vad han säger.
Jag tycker det är roligt att han föreslås. Men jag betvivlar starkt att Pagrotsky kommer att stå som det slutliga valet.
Men man kan ju alltid leka med tanken. Tråkigt skulle det i alla fall aldrig bli med Leif Pagrotsky som partiledare. Det är jag tvärsäker eftersom jag jobbat som opolitisk tjänstemän när han var kulturminister. Det var en berg och dalbana kan man säga. En berg och dalbana som gick svindlande snabbt för det mesta. Pagrotsky hade inget som helst tålamod med vare sig långrandiga möten eller långa beredningar av ärenden. Att dra ärenden för honom var som att åka karusell, för att ta ett annat exempel från nöjesfältens värld. Man var aldrig säker på om man skulle bli avkastad eller kunna hålla sig kvar. Pagrotsky fick hela tiden infall, blixtrande, skärpta, oväntade frågor som han förväntar sig att man skulle svara på i samma takt som de framfördes. En hel del tjänstemän kände sig rätt mörbultade efter mötena med ministern.
Men han fick saker gjorda. Jag ska ta ett exempel, som jag tycker förtjänas att bli ihågkommet.
Från 1999 till 2007 pågick den stora omläggningen från analog teknik till digital teknik. Det gällde distributionen av TV. En av de största teknikomvandlingar som ägt rum i Sverige. En omvandling som bekämpades av moderater och folkpartiet men bejakades av centern och kristdemokraterna. Tillsammans med socialdemokraterna och vänstern så drevs frågan framåt bit för bit till sin fullbordan. Men med många upphetsade tidningsrubriker och många heta meningsutbyten emellan olika partier på vägen. Huvudansvaret för hela omvandlingen låg på kulturdepartementet, eftersom det handlade om framtida distributionsvägar för televisionen.
Det var inte Marita Ulvskogs älsklingsfråga men hon fick den i knät och höll alltid ett visst avstånd till den. Debatten kunde ibland bli mycket hätsk och fientlig. Men så kom Pagrotsky som kulturminister. Han gjorde precis tvärtom. Han omfamnade frågan genom att ta debatten, ge sig ut i landet till TV-försäljare, genom att tala med kunder, som oroade sig för boxar som var dyra och måste köpas. Kort sagt, han vände på det sättet frågan och det märktes en skillnad på inställningen till hela projektet.
2007 var det digitala marknätet färdigutbyggt och Sverige var ett av de första länderna i världen med att övergå till en teknik som idag är självklar.
Kan man vända en sån fråga till sin fördel så kan man nog leda det socialdemokratiska partiet.
