Det duggar tätt just nu med kritik mot olika statliga myndigheter. Kritiken går ut på ungefär samma sak. De anställda på myndigheterna mår inte bra, tycker inte att de tas på allvar, arbetsmiljön är allmänt dålig.
Det hela är mycket anmärkningsvärt. På DO, Diskrimineringsombudsmannen känner sig många anställda själva diskriminerade. På Folkhälsoinstitutet som ger oss råd om vår hälsa, mår många dåligt och cheferna flyr fältet för slippa ta itu med problemen. I regeringskansliet, där alla departement och regeringen själv ingår, där döms arbetsmiljön ut ur flera aspekter.
Regeringskansliet är ju så att säga kronan på verket, regeringens eget arbetsinstrument. För att kansliet ska fungera finns omkring 4.500 anställda, allt från assistenter till ministrar och andra befattningar där emellan. RK är kanske Sveriges mest anonyma arbetsplats och samtidigt den mäktigaste. Många svenskar har bara en diffus bild av vad man sysslar med inom RK, hur verksamheten egentligen ser ut..
Regeringskansliet har nu till den 3 mars på sig att komma med en åtgärdsplan. Den ska vara klar redan om drygt en månad, alltså. Den planen arbetar man redan med, enligt förvaltningschefen.
Problemet är att man har jobbat med olika planer av det slaget länge men att inga förändringar märks. Mer än att problemen tydligen ökar.
Och det beror på att regeringskansliet är en myndighet helt styrd av politik och av politiker. Och politiken har sina egna lagar. Den är en kraft i sig. Den tar inte hänsyn till hur folk mår eller vad som är bra eller dåligt för en anställd. Regeringskansliet styrs av människor som bara ser och följer de politiska mål man satt upp. Tjänstemän, som är opolitiska och jobbar där, ska bara arbeta mot de önskade målen, men för övrigt hålla käften.
Hur kan jag påstå det? För att jag varit en av dessa tjänstemän i tio års tid.
Varje departement har ju en minister i toppen. Men ministrar har förfärligt mycket att göra, så det är statssekreteraren för varje departement som är den egentliga chefen. Att vara statssekreterare är en stark maktposition. Det är mycket fint jobb. Det är politiskt tillsatt jobb. Och mycket krävande. Men i kraven ingår inte att man ska vara en bra eller lyssnande eller duglig chef. Man ska driva sitt partis politiska mål, kosta vad det kosta vill. Det finns nog inga sämre chefer än statssekreterare. Det finns ett och annat undantag, men inte mer. Enligt min erfarenhet så tål statssekreterare dessutom inte mothugg. Statssekreterare ser personalen enbart som en ”slavresurs”.
Men invänder någon, det finns väl personalchefer och andra som kan kompensera bristerna hos en statssekreterare? En stackars arbetstyngd statssekreterare ska väl inte behöva hålla koll på både personal och politik? Javisst, det finns bl. a personalchefer, men det är alltid statssekreteraren som sätter tonen på departementet och som bestämmer allt i praktiken. En person som har enormt stor makt i en mycket hierarkisk och egentligen föga modern organisation.
Troligt är att det kommer att rulla på som vanligt, även efter den rapport som Arbetsmiljöverket vill ha den 3 mars. Politik är ju trots allt en mycket spännande verksamhet och det kommer alltid att finnas tjänstemän och andra som vill jobba i regeringskansliet. Arbetsmiljöverket kan klaga hur mycket de vill.
