Det kom ovälkommen post till mig idag. Tjatig, ovälkommen, tröttsam. Det är Postkodlotteriet, som tjatar och tjatar om att jag ska betala in pengar och gå med. Men det som gör mig mest ilsken är att de den här gången hade tryckt mitt namn på ett plastkort. Ett kort med ett nummer, mitt postnummer.
Kerstin, numret på det här kortet ger dig chansen att i år få dela på 1,2 miljarder kronor. Så står det.
Ge fan i att kalla mig Kerstin! Vi har aldrig träffats och jag vill inte gå med i lotteriet. Jag unnar alla andra att vinna hur mycket som helst bara jag slipper vara med.
Jag känner stor motvilja mot Postkodlotteriet. I somras läste jag en artikel i en tidning där någon jämförde lotteriet med en sekt. Som aldrig ger upp utan hela tiden försöker få med en i deras gemenskap. Men jag tänker inte delta i något där andelen som går till välgörande ändamål är så låg, där lotteriets VD har blivit mångmiljonär på sin lön.
Men jag förstår ju att lotteriet går som smör. Det verkar som om TV 4 också är en del av sekten. Och därmed också fyrans ägare, Bonniers. Massor med reklam och reklambetonade program för lotteriet. Denna verksamhet har växt lavinartat de senaste året.
Jag förstår också hur lukrativt lotteriet måste vara när man får sådana som Tony Blair, Bill Clinton och Richard Branson att ställa upp och göra reklam för lotteriet. Undrar vad de herrarna tog betalt för denna insats? De gjorde det säkert gratis. De är ju alla så förtjusta i välgörenhet.
Så — hur ska jag få er att sluta skicka post till mig? Jag vill inte vara med. Man kan bidra på andra sätt. Jag väljer dem.
