Superpopulära ”Morden i Midsomer” återkom i SVT igen igår kväll. Början till slutet, de allra sista avsnitten med den nuvarande rollbesättningen. Intrigen i går var av det otäckare slaget. En berömd pianist visade sig ha gjort sin dotter med barn en gång i tiden. Nu ville han göra om samma sak med denna dotter, som växt upp. Han ville slå vakt om pianistgenerna i familjen.
I TV-fiktionens värld blir ett sådant tema underhållning och en stunds avkoppling. Liknande händelser i verkligheten är ju något av det mest fasansfulla man kan tänka sig.
Så jag lämnar den fiktive, grymme Midsomarpianisten åt sitt öde. Jag ska istället berätta om ett annat program i SVT, som också handlade om en pianist men en verklig sådan. En dokumentär, som sändes under nyårshelgen. Den berättade om den kanadensiske, klassiske pianisten Glenn Goulds liv.
Han blev en världskändis som konsertpianist, men han vände den världen ryggen. Jag har sett en liknande dokumentär tidigare om hans liv. Men den här gav nya insikter om hans genialitet.
Det får räcka med två program om Gould för min del. Gould gör ett så starkt intryck på mig att det gör ont. Han gör det genom sitt korta liv, sitt virtuosa och egensinniga pianospel, sin själs magiska kraft som drabbar rakt genom tv-rutan. Det är många år sen han dog, 1982, endast 50 år gammal. Men nån mer levande, äkta människa har jag aldrig sett porträtteras på tv. Och aldrig någon som var så skoningslös mot sig själv och så trogen sin innersta röst och sin begåvning.
Glenn Gould var ett mirakel från första stund han föddes 1932. Hans mamma hade haft flera missfall. Hon var 43 när hon fick Glenn och hon såg honom som just ett mirakel. Han visade sig inte bara vara hennes mirakel utan skulle bli Kanadas och en av världens mest hyllade klassiska pianister. När han spelade Bach endast 22 år gammal i Moskva i mitten på 50-talet var salongen först glest besatt. Men under själva konserten, som blev historisk, rusade ryssar som var där ut i foajén och ringde till vänner och bekanta och bad de komma och lyssna på en fantastisk pianist, inte lik någon annan. Gould var en pianosensation av stora mått.
Han hade kunnat levt ett långt liv med att ge konserter över hela världen, han erbjöds stora summor, han var efterfrågad överallt. Men i hans genialiska begåvning fanns också maniska och excentriska inslag. Det har hävdats att han hade en form av autism. Men det har också motsagts. Kanske hade Gould någon form av Aspergers syndrom. En del av hans beteenden kan tyda på det. Han hade svårt med kontakt med andra, ville helst vara för sig själv. Han var besatt av bacillskräck, han gick alltid omkring i samma sorts kläder, varm rock, handskar. Även om det var mycket varmt ute. Han avskydde när människor rörde vid honom, t ex en ryggdunk eller en kindpuss. Han tyckte inte om starkt ljus eller solsken. En del av dessa mönster har läkaren Hans Asperger faställt som en sjukdomsbild. Han gjorde det första gången 1944 i Wien, men det tog tid innan symptomen fick sin plats i läkarmanualerna runt om i världen. Idag är ju Aspergers ett känt begrepp. Men detta är faktiskt bara en spekulation från min sida. Men fakta är att han gick från läkare till läkare för att försöka hitta något läkemedel som kunde dämpa hans problem. Han fick på det sättet många starka mediciner, som kanske överhuvudtaget inte hjälpte eller passade ihop.
Det bildades många myter om honom, att han var galen och att han var homosexuell. Galen var han inte, men han blev mer och mer depressiv med åren. Homosexuell var hann inte heller, han hade relationer med kvinnor. Särskilt en av dem var med i dokumentären, hon var först gift med en annan av Kanadas mest framstående konsertpianister, men lämnade honom för Gould. En relation som blev omöjlig i längden. Men det var gripande att höra denna kvinna, som lever fortfarande, berätta med sorg och ömhet om deras förhållande. Hennes numera vuxna barn berättade med tårar i ögonen om Gould. Sonen hade först hatat Gould för att han splittrat familjen. Men efter en tid började han älska och avguda honom, som sonen själv sade i programmet.
Glenn Gould visade sig vara ett snille även på ett annat område. När han 1964 plötsligt meddelade att han inte tänkte ge konserter eller turnera någonsin igen, så trodde man kanske inte på honom. Men så blev det. Gould hävdade nämligen att det var viktigare att göra inspelningar av musik, att det var framtiden för den klassiska musiken, inte enbart att gå på konserter. Han hade dessutom börjat hata att ge konserter, han avskydde att uppträda på scen.
Han började därför ett omfattande arbete med att spela in sin musik. Den ljudtekniker som blev hans bundsförvant i detta arbete berättade i programmet. Gould såg möjligheterna med ny teknik på sitt eget område. De två höll på i timmar, dagar, nätter och nu fick Gould verkligen stämpeln galen. Ingen trodde på honom när han presenterade sin vision av musik i framtiden, att man skulle kunna spela in och sedan använda musiken på olika sätt, och interagera med lyssnaren. Den allmänna meningen var benhård: klassisk musik skulle framföras i konsertsalar, framför publik som satt stilla och lyssnade eller framför radion eller grammofonen.
Idag vet vi ju. Vi vet att det är precis så som Gould förutspådde. Han prövade redan för över 40 år sedan. Idag kan man ha Goulds nyskapande Goldbergvariationer av Bach i Ipoden. Och lyssna när helst och var helst man vill.
Men som så många andra genier så brände han han ut sig. .Han misskötte sig själv. Han drabbades av stroke 1982, några dagar efter sin 50:e födelsedag och dog efter några dagar.
Jag har varit i hans hemstad Toronto i Kanada en gång för många år sen. Men då var jag för okunnig för att känna till något om honom. Men om jag kommer dit nån mer gång i mitt liv, så ska jag lägga en bukett rosor i hans knä. Han sitter staty på en parkbänk i sin hemstad. Den är nästan kusligt porträttlik. Jag ska också trycka en lätt kyss på en av hans kalla kinder. Han kan ju inte protestera.
Dokumentären om Glenn Gould går i repris i SVT 2 den 4 januari.
