Nu är julfriden slut. Nu fortsätter kampen om ledarskapet i socialdemokraterna. Först ut på plan nu är Ylva Johansson. Hon har ju varit minister tidigare så det räknas nog som en merit. Men hon sade själv före jul att hon inte skulle passa som partiledare för hon saknar den lyskraft som behövs.
Lyskraft tycker jag inte hon saknar. Men den liknar det skarpa och kalla skenet från ett lysrör i kontorstaket.Ylva Johansson verkade veta vad hon talade om när hon uttalade sig under sin tid som minister. Men hon gjorde det som en maskin, som om någon tryckt igång henne och programmerat in ett budskap. Noll värme, noll empati. Inte hånfull och överlägsen som Sahlin men kall som en nerfryst byråkrat.
Men det finns nog en annan sida hos henne faktiskt. Den såg jag i en TV-soffa för ett tag sen när hon framträdde med sin man Erik Åsbrink. Ni kommer väl ihåg att Ylva Johansson fick lämna regeringen när hon och Åsbrink blev kära i varandra. Erik Åsbrink vardå finansminister hos Göran Persson.
Och kärleken tycks hålla i sig. I TV-soffan var hon en helt annan. De höll varandra i hand och Ylva Johansson var varm, mänsklig och förälskad i sin man och bjöd på sig själv, som det brukar heta.
Ta fram DEN Ylva Johansson och kombinera med yrkespolitikern så kanske partiet har ett ledarämne.
