Vit rock eller uniform—om man klär sig så i sitt jobb så vinner man andras förtroende. Det visar en ny rapport från ett marknadsanalysföretag. Läkare och poliser toppar listan över yrken som får andra att känna förtroende. För oss journalister är förtroendet däremot mycket lågt.Vi kommer långt ner på listan, det är bara bilhandlare som ligger sämre till. Detta är väl inte några nya fakta, journalister brukar ligga illa till i den här typen av undersökningar. Men det är ändå väldigt sorgligt. För att inte säga farligt, på sikt, för samhällsdebatten och hela samhällsklimatet.
Vi journalister har i hög grad oss själva att skylla. Vi förväntar oss alltid att alla andra ska svara på våra frågor och ställa upp på våra krav men själva kan vi inte ens ha en pågående diskussion om etik och moral i vårt arbete. Vi blir stötta i kanten om vi får kritik.Vi kan inte be om ursäkt för misstag vi begår.Vi kan inte heller se till att alla fakta vi använder alltid är korrekta eller att det vi skriver eller berättar om männniskor alltid stämmer med verkligheten. Varför ska vi då hamna högre upp på förtroendelistan?
Och vi åker väl inte högre upp efter den här senaste veckan. Då verkar många journalister ha bytt åsikt om övervakning och avlyssning. De som tidigare tyckte att nästan all form av övervakning var fel och kränkande för individens integritet, de vill nu att varenda människa med ryggsäck och nåt konstigt i blicken ska hållas under övervakning.
Inom parentes: själv har jag alltid misstrott människor med ryggsäck. Långt innan begreppet självmordsbombare fanns. För det första är ryggsäcken det fulaste som finns. Ett slags Ringaren i Notre Dame -mode. För det andra släpar folk omkring på dem, där det är som trångast. På bussar, i köer, i mataffärer. För det tredje verkar ryggsäckar inspirera många att plocka med sig hela bohaget hemifrån varje dag och bära runt på det. För det femte verkar inga ryggsäcksmänniskor nånsin märka att de sprider irritation.Och numera, för det sjätte, människor som väljer att bära sprängmedel i ryggsäcken. Slut på parentesen.
Tillbaka till journalistspåret. Efter att ha arbetet i Regeringskansliet i tio år som chef för en grupp urbegåvade tjänstemän, så skulle jag vilja säga, att där kan vi hämta det goda exemplet. När en regeringstjänsteman lämnar ifrån sig promemorier och annat, så får där inte finns ett enda fel av något slag. Inga faktafel, inga sakfel, inga stavfel får förekomma. Det finns inte en tjänsteman i Regeringskansliet som vill bli ertappad av en statsekreterare eller minister, med en felaktighet.
Är det för mycket attt kräva samma sak av oss journalister? Om man vill ta till brösttoner kan man säga att vi hyllar vår unika yttrandefrihet utåt men är väldigt ovarsamma med den i vårt dagliga arbete.
Men så finns det en helt annan sida av saken. Det görs ju också årliga undersökningar om vilka samhällsinstitutioner som svenskarna har störst förtroende för. Och denna liga brukar Sveriges Radio toppa, tätt följt av Sveriges television. Och vilka jobbar där, på radio och TV? Ett stort antal journalister av olika slag.
Så hur hänger det egentligen ihop? Kanske är inte sådana här förtroendeundersökningar om olika yrkesgrupper särskilt trovärdiga? Kanske kan man inte bunta ihop alla journalister? Lika litet som man kan bunta ihop alla poliser? ”Kapten Klänning” har ju tydligen inte givit något utslag i den här förtroendeligan?
Så ett råd till oss alla: på med den vita rocken eller polisuniformen!
