Vilken fascinerande inblick vi får varje dag nu på grund av läckorna från Wikileaks! Vi lär oss mycket om en fin värld, diplomatins, där ytterst få av oss har nån inblick. Inte ens de folkvalda i riksdagen som det verkar det. Wikileaks har förstört för diplomatin i världen, hävdar bland andra Carld Bildt. Man kan ju också se det tvärtom. Att vissa avslöjanden kanske får en del diplomater ner på jorden igen från den höga himmel de svävar i.
I min miniserie aroganta politiker, som jag inledde igår, bjöd Wikileaks på en oväntad godbit igår. Läckor om vad USA egentligen tycker om utrikesminister Bildt. Jag tror att Bildt struntar fullkomligt om kvällstidningarna eller politiska kommentatorer kallar honom arrogant adelsman, som dagens Aftonblad gör. Jag tror till och med att han tycker om att kallas arrogant adelsman. Det talar väldigt tydligt om vilken samhällsklaqss han tillhör och vilket parti han röstar på.
Men i just det här fallet var det amerikanska diplomater på hög nivå som kallade honom både det ena och andra. Medelstor hund med större hunds attityd, utrustad med en begränsad politisk förmåga. Jag tror att detta kanske är första gången han inte har samma reflex som en teflonpanna, att låta allt bara rinna av. Att dessa omdömen kommer från just USA tror jag svider ordentligt.
Annars är han ju, som det också står i den amerikanska minnesanteckningarna en respekterad person i Sverige. Bildt nämns ju i undersökningar som en av de mest populära i regeringen. I detta ligger ett mysterium. Många svenskar har aldrig förlåtit Mona Sahlin för Tobleroneaffären. Men vad hände när Bildt satt i regeringen senast? Bildt, som talade om den enda vägens politik som ledde till en ränta på 500 %. En väg som visade sig leda helt fel men—han verkar vara helt förlåten idag. Men det kanske trots allt lönar sig bättre att vara en arrogant adelsman här hemme än ute i stora världen.
Jag tror att Carl Bildt efter omdömena om honom på Wikileaks måste vänja sig vid tanken att man skrattar bakom hans rygg i diplomatins ädla värld.
