Filmregissören Woody Allen har besökt Stockholm. Allen, som fyller 75, tänker fortsätta att göra en film om året, som han har gjort de senaste fyrtio åren. Det beskedet är man som biobesökare tacksam för. Det måste komma en ny film varje år av Allen och man måste bara se den. Därför att det inte finns någon som liknar honom eller kan härma honom. Det betyder inte att man älskar alla hans filmer, själv gillar han egentligen bara fem av dem riktigt mycket.
Detta framgick av intervjun i SVT med Fredrik Skavlan, som är den som får alla de hetaste intervjuoffren på kroken. Det är väl därför alla svenska kändisar i samma bransch är så sura, läs avundsjuka på Skavlan.
Det bästa med intervjun var samtalet om döden. Woody Allen ligger bra till när det gäller förmodad livslängd, båda hans föräldrar blev runt 100 år gamla. Det är inte konstigt att människor uppför sig som de gör med tanke på den mörka, grymma skugga som hänger över oss alla, enligt Allen. Hur länge vi än lever så handlar det om en mycket kort tidsrymd för varje människa Vi gör allt vi kan för att slippa tänka på att vi inte kan komma undan döden. Kommer du att dö en värdig död, undrade Skavlan. Aldrig, sa Woody Allen, jag kommer att protestera och kämpa emot och vara i full panik. Ingen kommer att kunna säga om mig att jag dog under värdiga former. Så långt Woody Allen.
Vi människor har i alla fall någonting att vara tacksamma för när det gäller döden. Vi vet när vi är födda men vi vet inte när vi ska dö. Någon barmhärtig kraft måste ha ingripit för att vi skulle slippa denna vetskap. Måtte aldrig vetenskapen komma så långt att man en dag kan avgöra när en människa kommer att dö.
Men vi kommer som sagt inte undan döden, alltså måste vi tackla vetskapen om den på något sätt. Det enklaste är kanske att helt enkel förtränga tankarna på döden helt och hållet, om man kan. Själv snubblade jag för många år sen över ett annat sätt, nämligen att förstå vad döden handlar om. Hur man ska se på döden och tänka på den och förstå vilken roll den har i ens liv. Det var en bok som beskrev döden på ett sätt som jag aldrig hittat någon annanstans. Boken heter Malone dör och är skriven av min evige favorit bland författare, Samuel Beckett.
Handlingen är förfärlig, en krympling till man, liggande i ett hörn i ett råtthål till rum, får knappt ätbar mat inskjuten genom dörren av en osynlig människa som aldrig säger något eller visar sig. Den döende mannen, Malone, ser knappt, kan inte gå och det enda han äger är en stump av en blyterspenna. Den försöker han skriva ner sina tankar med. Mitt i alla sin hemskhet är den rolig, på det sätt som bara Beckett kunde vara rolig med sin nattsvarta humor. Jag älskar den boken. Det finns ingen författare som så precist kan beskriva meningen med livet och döden som Beckett.
Samuel Beckett flyttade själv till ett vårdhem utanför Paris några år före sin död 1989. Han led av andningsproblem, svåra balansstörningar och kanske av Parkinso Att låta sig pysslas om.
Men han bodde kvar på det enkla vårdhemmet, i ett mycket spartanskt möblerat rum och utan något som helst överflöd.. Han höll sig för sig själv och åt sina måltider på rummet. Frågan är om de övriga boende överhuvudtaget visste att en Nobelpristagare bodde på hemmet. Jag tänker på Malone när jag läser om Becketts sista tid i livet. Jag undrar om han också gjorde det.
