Mitt förra litterära klotter, om Joyce Carol Oates, får mig att tänka på Victoria Benedictsson. Bägge har skrivit fantastiska dagböcker men av väldigt olika karaktär. Bägges dagböcker kommer att stå emot tidens gnagande tand och kommer att läsas även i framtiden.
Jag vill skrika högt och förtvivlat varje gång jag läser om Victoria Benedictssons självmord natten till den 22 juli 1888 på hotell Leopold i Köpenhamn. Hon var 38 år. ”Gör det inte,” vill jag skrika ”gör det inte”. Hela hennes gärning kom att värderas i ljuset av självmordet. Och hennes död innebar slutet för en stor kvinnlig författare. Hon befann sig ofta i Köpenhamn, som på den tiden var den intellektuella huvudstaden i Norden. Hotell Leopold var hennes fasta punkt under besöken i Danmark.
Victoria Benedictsson hade varit enormt produktiv åren för sin död. Och hon var redan en uppburen och omdiskuterad författare. Hon deltog aktivt i sin tids litterära strider och fick både vänner och fiender. Hon lämnar efter sig nyskapande litteratur om kvinnors situation i samhället. Victoria skrev bla under pseudonymen Ernst Ahlgren. En kvinnas namn på ett litterärt verk var inte mycket värt.
Hon föddes 1850 och levde i en tid när kvinnor slets mellan olika normer om vad en kvinna kunde eller inte kunde göra, normer på väg mot sin upplösning, uppslitande strider. Dessa strider kostade henne livet. Själsligt och kroppsligt. Victoria Benedictsssons verk är skrivna ”på liv och död”. De kom till i brottningen mellan dåtidens kvinnliga existensvillkor.
Men främst av allt lämnade hon efter sig den mest uppskakande och passionerade dagbok som finns att läsa. Enligt min mening i alla fall.
Tack vare Svenska Akademiens klassikerserie och Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl finns Benedictssons dagbok, Stora boken, numera i pocket, utgiven 2008. Horace Engdahl har skrivit ett förord som placerar henne mycket högt upp på listan över våra allra främsta författare. Jag kan inte låta bli att citera ur det:
”Det finns få om ens någon text i vår litteratur som lika obarmhärtigt framställer förälskelsens hjälplöshet. Fascinationen för Georg Brandes förvandlar den skrivande från en fri ande till en stalker som spanar efter ljus i hans fönster under de dagar då han inte besökt henne. Är det en historia om olycka? Inte nödvändigtvis, enligt hennes eget begrepp! Mer än som en bedragen ter hon sig i Stora boken som en spelare, som tar livsfarliga risker för att tillfredsställa sin last. Brandes varnar henne med ord och gärningar att inte satsa för många jetonger på hans nummer. Hon sätter oförtrutet hela traven där och går tomhänt från bordet, ut till det klassiska slutet i kasinots park. Men i ett annat rum, i en annan dimension, pågår samtidigt ett spel som hon är bestämd att vinna, spelet om eftervärlden.”
Georg Brandes, föremålet för hennes känslor var en av Europas mest beundrade och inflytelserika män. Han var dansk, litteraturkritiker, hans ord var lag. Han hade ett enormt inflytande på sin samtid och av de bilder och beskrivningar som finns av honom så var han en kvinnornas man. Han var gift men hade många förhållanden och Victoria Benedictsson var en av kvinnornas i hans liv. Förhållandet mellan dem verkar också ha varit mycket kyskt, hon var rädd och han verkar ha tyckt att hon var besvärlig och efterhängsen..
När man läser Stora boken och hennes dagboksanteckningar så framstår han som en riktig fähund. En briljant fähund men ändå. Han förstod bättre än hon själv hur hon kände för honom men hon hölls hela tiden tillbaka av att hon inte var vacker nog, att hon var för lång och kantig. Hon haltade desutom lätt efter en beninflammation.. Hon ville vara kvinna OCH författare men slets itu av den tid hon levde i. Det är sant att Georg Brandes varnade henne för att fästa sig vid honom. Det var inget fel på hans självinsikt men han förstod sig inte alls på henne. Ibland kunde han håna det hon skrivit. Han var en intellektuell gigant men totalt oförstående och okänslig inför en kvinna som hon.
I Brandes egna memoarer omnämns Victoria Benedictsson bara med några rador, ganska kalla och likgiltiga. Mer var hon inte värd i hans ögon.
Men tänk så totalt fel du hade, Georg Brandes!
