Nu under hösten 2010 har Stadsteatern i Stockholm återigen visat sig vara en scen som vågar göra experiment. Den här gången gällde det en trippeldos Henrik Ibsen. Tre av hans dramer i följd, med paus emellan. Vi fick se Rosmersholm, Borgmästare Solness och Lille Yeolf. Den sistnämnda pjäsen blev Ibsens sista verk.
Tre dramer på raken, det kan ju kanske bli jobbigt för teaterbesökaren. Även med inlagda pauser. Men det blev tvärtom, tiden flög iväg och skådespelarna bidrog förstås mycket till detta. Men mest var det förstås Ibsen själv som såg till att man var fångad hela tiden. Henrik Ibsen dog 1906 men är lika aktuell idag. Hans dramer har en aktualitet och en fräschör som är i det närmaste ofattbar. Han var ett dramaturgiskt geni, i varje pjäs finns problematik som går att känna igen för oss som lever idag.
Irländaren James Joyce, som ju även han betraktas som en av de verkligt stora författarna, sade följande om Henrik Ibsen: ”Man måste fråga sig om någon annan människa i modern tid har haft ett så enormt inflytande på den tänkande världen” James Joyce lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråket. Joyce var bara 18 år när han yttrade detta om Ibsen.
Men det här ska egentligen handla om Ibsens lägenhet i centrala Oslo, den lägenhet där han och hustrun Susanna bodde fram till hans död 1906 och hennes död 1914. Lägenheten är öppen för allmänheten sen några år och återställd till det skick som när familjen Ibsen levde där.
På mig gjorde det ett outplånligt intryck att gå i Ibsens fotspår genom lägenheten. Man går verkligen bokstavligen i hans fotspår, matsalens golv har ett mönster format efter Henrik Ibsens fötter, det är lätt att föreställa sig hur han gick där fram och tillbaka. Att sätta ner sina egna klumpiga fötter där kändes nästan som ett helgerån. Av golvmönstret att döma hade Ibsen själv mycket små och nätta fötter.
Lägenheten är på ca 300 kvm, den har en blå och en röd salong, makarna hade varsitt sovrum. Det var mycket vanligt i deras samhällsklass på den tiden. Bägge deras sovrum är påfallande spartanska, medan lägenheten i övrigt består av många föremål som Ibsen vårdade ömt. Han var en mycket pedantisk och precis person som alltid hade samma föremål runt omkring sig och hans vanor var väl inrutade. Varje dag under sina sista år kunde han ses gå från bostad till Oslos berömda Teatercaféet, där han alltid satt på samma plats. Och alltid beställde samma sak.
En annan intressant detalj från lägenheten är ett känt porträtt av August Strindberg, Ibsens ärkefiende. Ibsen hängde porträttet med flit så att han skulle ha Strindbergs brinnande ögon i ryggen när han han skrev. Det gav honom tydligen inspiration och höll författarglöden levande.
Ibsen dog i sin egen säng, hans hustru överlevde honom med åtta år. Susanna Ibsen gick nästan aldrig ut efter makens död. När hon kände att döden närmade sig vägrade hon att ligga till sängs. Hon ville absolut inte vara död i liggande ställning i sin säng. Istället satte hon sig i sin favoritstol och väntade in döden. Stolen finns kvar i deras bibliotek och den ser inte bekväm ut.
Varför har jag berättat det här? Det är helt enkelt ett tips för den som besöker Oslo. Ibsens lägenhet ligger nära det Kungliga slottet. Så det är lätt att hitta Ibsenmuseet och lägenheten.
Henrik Ibsen dog alltså i maj 1906. Ett geni dog men gick ändå inte ur tiden. I en annan del av Europa, på Irland, hade en månad tidigare, april 1906 ett annat dramatikergeni fötts, Samuel Beckett. Även här dyker James Joyce upp. Han blev Becketts läromästare, de hade ett mycket nära samarbete.
