SamhälleSkapad av Kerstin Persdotter ons, november 17, 2010 09:09
Gone baby gone, för att citera en av författaren Dennis Lehanes mest kända titlar.
Söndagen den 14 november 2010 blev alltså Mona Sahlins ödesdag.
Men det finns ingen som helst anledning att känna skadeglädje eller nån annan form av glädje över hennes besked. Det är ju bara det allra första steget mot att hitta nya vägar för partiet, en politik för väljare, som är så annorlunda än de som en gång gjorde partiet så starkt .
Men det finns fler förlorare som måste gå igenom den politiska skärselden. Vänsterpartiet har den senaste tiden kommit undan mediebelysningen på grund av att S tagit upp all plats. Men V ligger lika illa till som S, och har samma ledarskapsproblem och har varit med i samma rödgröna röra.
Lars Ohly, hur står du ut med att leda ett ännu mindre parti än sverigedemokraterna?
Det är dags ta fram knivarna även på den kanten.
Om Mona Sahlin till slut tagit konsekvenserna av sitt misslyckande, hur länge tänker du vänta?
Och det är inte en moderat som frågar för de skiter nog ärligt talat i V. Utan det är en trogen vänsterväljare som undrar.
