All heder åt Socialstyrelsen för de oanmälda, nattliga räderna runt om i landet mot äldreboenden för dementa. Så ska en statlig myndighet med ansvar för värnlösa människors liv och värdighet agera. Men den stora frågan är om blir någon skillnad eller bara ännu en larmrapport?
Resultatet av räderna var förskräckande. Tidigare hade enstaka liknande exempel dragits fram i ljuset, men nu visar det sig att det förekommer över hela landet. Ett land, som borde kunna mäta sin välfärd i hur t ex det växande antalet människor med demensjukdomar behandlas. Istället får vi skämmas.
Kommunerna har fått extra pengar för att bla kunna anställa tillräckligt med personal på demensboenden. Det borde gå att ta reda på hur de pengarna har använts. Och det måste gå att ta reda på hur de olika kommunledningarna resonerar när man satsar på annat än demensvård. Det är inget annat än rent människoförakt.
Den som har demens befinner sig i en mycket svår situation. De anhöriga har det också svårt. Men den som är sjuk i demens kan inte tala för sin sak eller förstå vad som händer. Den demenssjuka är helt utlämnad åt andra. Det är sant att många som har demens inte är klara över sin situation, men deras ångest kan vara outhärdlig. Demenssjuka kan också vara otroligt jobbiga att ha att göra med, kan ge sig iväg på egen hand eller vara aggressiva i olika situationer. Det hör ihop med sjukdomsbilden. Men så är det bara och det måste vi kunna handskas med. Det måste t ex finnas nog med personal för att klara av vården.
Sveriges snabbt ökande skara av åldringar vet inte vad som väntar, hur många som blir dementa. Vi vet inte, men vem som helst av oss kan drabbas. Vi bor i ett land där många beter sig som om ålderdom, demens och död inte finns. Men varken ålderdomen eller döden kan utrotas. Sjukdomar kan ibland botas. Förhoppningsvis kommer det en dag kanske att finnas en bot även mot så svår sjukdom som demens, men det hjälper inte dem som är sjuka idag och inlåsta och ensamma på sina rum på natten.
