LitteraturSkapad av Kerstin Persdotter mån, november 01, 2010 17:26
Den klassiska pjäsen ”I väntan på Godot” spelas alltid någonstans i världen. På etablerade scener, på avantgardscener, på fängelser. Samuel Beckett, född på Irland 1906 blev en internationell gigant i litteraturhistorien med den pjäsen och med alla sina andra verk. Han fick Nobelpriset i litteratur 1969-efter år av heta spekulationer om hans namn. Samuel Beckett var en relativt ung pristagare om man jämför med en hel del andra mottagare av priset. Men han kom inte till Stockholm för att ta emot priset, ingen blev väl förvånad, han hade gjort sig känd som en enstöring, en otroligt skygg person, ev av världens mest hemlighetsfulla.
Men vi som älskat honom sen länge blev alla fall ledsna för vi ville inget hellre än se Becketts höklika gestalt och genomborrande blick i verkligheten eller i tv-rutan snarare. Beckett avskydde publicitet och det var egentligen bara några få skådespelare och regissörer som kom honom en aning in på livet.
En av Becketts favoriter var den engelska skådespelerskan Billie Whitelaw. Hon berättar i en bok att hon samlade mod i flera dagar innan hon till slutade frågade Beckett: men vem är egentligen Godot? Han svarade: Om jag hade vetat det så hade jag väl sagt det i pjäsen.
Mel Gussow är publicist och har varit verksam länge som teaterkritiker vid New York Times. Han lyckades med att få kontakt med Beckett och vinna hans förtroende. De träffades ett antal gånger under 70 och80-talen. Ibland bestod deras möten enbart av tystnad. Beckett kunde sitta i en timme och inte säga ett ord. Men enligt Gussow gjorde det ingenting. Becketts utstrålning och laddningen kring honom var så stark att man knappt tänkte på att ingenting sas enligt Gussow. Mel Gussow har gett ut en bok med bl a dessa samtal med Beckett, Gussow var med på den allra första föreställningen av Godot, 1953. Han skriver att efteråt så hisnar man vid tanken på att man har sett den föreställningen där ingen visste om Godot skulle komma eller inte. Idag vet hela världen att Godot inte kommer. Premiären på Godot mottogs inte särskilt nådigt men den hade börjat sitt segertåg genom världen.
Det ju känt att Beckett inte ville att kvinnor skulle spela några roller i Godot, det skulle vara män enbart. Enligt Becketts sista vilja ska det förbli så och Samuel Beckett Estate, som förvaltar hans arv håller styvt på detta. Men det ironiska är att om det inte varit för just en kvinnas outtröttliga arbete skulle Godot aldrig sett dagens ljus.
Beckett hade en livskamrat, det två hade tillsammans gått med i en motståndscell mot tyskarna under andra världskriget Hennes namn var Suzanne Deschevaux-Dumesnil och hon studerade till konsertpianist, hon var radikal och hon var mycket intresserad av teaterexperiment och litteratur, som visade på nya vägar, plöjde ny mark.Samuel Beckett hade skrivit I väntan på Godot och börjat leta efter förläggare. Men ingen var intresserad, alla tyckte att det var en konstig pjäs som inte handlade om nånting. Till slut orkade inte Beckett gå runt med sin pjäs mer. Han sa att han lika gärna kunde lägga den i receptionen hos förläggarna och gå därifrån, ingen brydde sig. Men Suzanne som hade läst pjäsen förstod att den var nyskapande, att den var ett mästerverk. Så hon tog över uppgiften att hitta en förläggare medan Samuel Beckett satt i deras våning i Paris och var deprimerad. Suzanne letade upp omkring 40 förläggare som fick besök av henne, vilken mödosam vandring det måste ha varit. Men hon gav aldrig upp och till slut fick hon napp. Hon hittade en teaterdirektör som var intresserad av ny teater, djärv teater. Han gick med på att sätta upp en pjäs och hanfick två att välja mellan, Godot och en till. Roger Blin valde Godot för den skulle bli billigast att sätta upp. Och därmed skrev han för alltid in sitt namn i teaterhistorien.
Men Suzanne har som så många andra kvinnor ingen plats i historien, hennes namn nämns knappt i allt som skrivits kring och om Beckett. Men hon var den första som begrep storheten med I väntan på Godot och under hela parets gemensamma liv var hon den som manade på och uppmuntrade honom att skriva. Det var nog tur för oss Beckettälskare för hon kallade honom ibland Oblomov.
Det är en figur i den ryska litteraturen. Oblomov, en latmask och drömmare. När Beckett fick Nobelpriset 1969 ska hans hustru enligt vittnen ha utropat; Quelle catastrophe—vilken katastrof!
Det kommer nya avsnitt av kvinnorna i Becketts liv, nästa gång om dramachefen på BBC, världens mest respekterade public servicebolag, som på sitt sätt bidrog till att Beckett fick världsrykte.
Jag har undrat varför det finns så lite att läsa om Suzanne. Men ingen någonstans har uppmärksammat Suzanne Deschevaux-Dumesnil med tanke på hennes långa liv med Beckett och hennes inflytande på honom. Det enda jag hittat är att en teater i Chicago i USA har satt upp en pjäs om hennes liv. Jag har letat efter den kvinnliga författaren men hon verkar helt omöjlig att få tag på.
