LitteraturSkapad av Kerstin Persdotter sön, november 07, 2010 15:45
Här kommer del två i den sanna berättelsen om ännu en kvinna utan vilken Nobelpristagaren Samuel Beckett kanske inte fått den världsberömmelse han uppnådde. Den första delen handlade om Suzanne Deschevaux-Dumesnil, som började som hans tennispartner och som blev hans hustru. Hon var den som med övermänsklig energi och en aldrig sviktande övertygelse lyckades hitta en förläggare till I väntan på Godot.
Den andra kvinnan som kom att spela en huvudroll i hans liv, både yrkesmässigt och privat,var Barbara Bray. Både Samuel Beckett och hans hustru Suzanne dog 1989 men Barbara Bray dog för inte så länge sedan. Hon avled i år, i februari 2010, 85 år gammal. I dödsrunorna beskrivs hon som en av de ytterst få som Beckett diskuterade sina verk med. Hon arbetade på BBC: radio, på dramaavdelningen och förvandlade enligt samstämmiga uppgifter avdelningen från en mossig repertoarplats till en experimentscen för nyskapande litteratur och dramatik.
Barbara Bray lanserade författare som Samuel Beckett och Harold Pinter. Hon hade uppenbarligen en fingertoppskänsla när det gällde blivande Nobelpriskandidater. Det var tack vare henne som dessa och andra fick sina pjäser framförda. I en av de få intervjuer som finns med henne berättar hon att det var en hård och svår uppgift.”Första gången vi sände en av Becketts pjäser blev det folkstorm. Många mycket arga och upprörda lyssnare hörde av sig och de skrädde inte orden. De ansåg att Beckett, och även Pinter, var galningar, som hörde hemma på sinnesjukhus. Deras pjäser borde förbjudas, stämplas som samhällsfarliga. Som fantasifoster av mycket sjuka hjärnor”.
Vad gjorde då Barbara Bray efter den förödande kritiken? Kanske inte det man kunde ha väntat sig, Hon sände pjäserna en gång till. Reaktionerna blev desamma men inte så häftiga och en och annan hade tydligen försökt lyssna till innehållet. Då såg hon till att Beckett och Pinter sändes en tredje gång. Och då hade folkstormen bedarrat. Många lyssnare tyckte nu istället att de hört något nytt och spännande. Efter detta hade Barbara Bray en grundmurat stark ställning på BBC. Hon hade uppnått ryktbarhet. Så vad skulle Beckett ha tagit sig till utan henne, utan en kvinna med det modet och den handlingskraften.
Att få sina pjäser sända i just BBC Radio var det bästa mediegenombrott man kunde få på den tiden, vi talar nu om åren mellan 1950 och 1960. Beckett och Bray träffades också personligen, i samband med att hans pjäser började sändas. Passion uppstod och den verkar ha varat genom åren. Samuel Beckett gifte sig ändå 1962 med Suzanne, de bodde i Paris i en stor lägenhet med två skilda ingångar. De fick aldrig några barn.
I början på 60-talet flyttade även Barbara Bray till Paris och fortsatte vänskapen med Beckett. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur dessa tre kom överens, hur deras liv tedde sig när alla tre bodde i Paris. Inte för att jag vill snoka i deras privatliv men för att alla tre är några av de mest intressanta och banbrytande människor som jag hört talas om. Men igen av dem ville att eftervärlden skulle få veta något om detta.
