Jag har tidigare skrivit om dagböcker, som gjort ett djupt intryck på mig. En dagbok tillhörde författaren Victoria Benedictsson, som levde på 1800-talet, den andra skriven av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates sen hennes man avlidit hastig 2007. Oates har ju även skrivit andra dagböcker över sitt liv.
Nu återvänder jag till 1800-talet igen. I bokhandeln finns nu flera nyutgåvor av Leo Tolstoys ”Anna Karenina”, en av världslitteraturens mästerverk, en av de mest insiktsfulla och framstående kvinnoskildringar som gjorts. Anna Karenina kom ut 1877, den finner ständigt nya läsare. Den blir aldrig gammal eller omodern. Men när man läser Sonja Tolstoys dagböcker så finner man bilden av en helt annan man än den som skrev Anna Karenina. Eller kanske en man som var en total dubbelnatur.
Sofia Tolstoy var gift med Leo Tolstoy i nästan 50 år. De gifte sig 1862, Sofia, född Behrs, var då 18 år och Leo Tolstoy 34 år. Hon skrev dagbok från 1962 fram till sin död 1919. Han dog 1910.
Nu har hennes dagböcker kommit ut i en fullständig upplaga på engelska för första gången.
När de gifte sig hade Sofia Behrs levt ett mycket skyddat och oskuldsfullt liv. Medan Tolstoy hade helt andra erfarenheter, inte minst på grund av sin ålder. Han var redan en känd författare, han ägnade sig också åt otaliga kvinnoaffärer, spel och dryckenskap.
Paret bosatte sig på hans gods och i närheten hade Tolstoy installerat sin favoritälskarinna.
Det som verkade plåga Sofia mest var att älskarinnan var av simpel bondsläkt, mer än att hon och Tolstoy hade fått en son tillsammans
Det finns ett förord i den här nyutgivna engelska utgåvan av dagböckerna. Det är den brittiska författaren Doris Lessing, Nobelpristagare för ett par år sedan, som inleder dagböckerna
Lessing skriver att dagböckerna visar hur Sofia avgudade sin man men att hon alltmer kände sig som om hon bara var ”en möbel i hemmet”. Sofia skötte det stora godset och hon födde 13 barn totalt. Flera av dem dog i tidig ålder. Tolstoy förstod sig inte på varken skötseln av ägorna eller familjelivet. Tidvis sköt han hustrun helt från sig men hon var ändå praktiskt taget alltid gravid och förlossningarna svåra. Kvinnor var vid den här tiden helt utlämnade åt sina män, ingen möjlighet att undvika havandeskap. Tolstoy hade enligt dagböckerna ingen som helst förståelse för hennes situation. Han gick helt in i sitt eget skapande. Men Sofia Tolstoy bidrog också till stor del i hans skapande. Hon renskrev hans mycket svårlästa manuskript, timme ut och timme in, dag efter dag.
Leo Tolstoy måste ha varit en svårartad dubbelnatur. Doris Lessing kallar honom ett monster till äkta man. Men gränsen mellan plågat geni och monster är kanske ibland mycket hårfin. /Den sista meningen är min, inte ett citat av Lessing/.
Leo Tolstoy var alltså inte lätt att leva med och inte Sofia heller. Hon ansågs snobbig, kantig,sträng och stel och krävande. Men i dagböckerna släpper hon fram en helt annan kvinna. Full av känslor, konstnärsdrömmar, medveten om sina egna brister, sällan lycklig eller nöjd. Hon skrev nästan aldrig i dagboken när hon mådde bra utan bara när hon var inne i en dålig period. Det gör att dagboken ofta blir tjatig och gnällig. Hon lever ju ändå ett privilegierat liv för den tiden men kan inte glädjas åt det. Hon kan inte glädjas över makens framgångar utan avskyr besökare som alltid dyker upp och som hon måste ta hand om. Människor vallfärdade till Tolstoys hem för att få träffa honom och han tog emot dem. Sofia kalla dem mörkrets folk.
Hon var gift med mannen som skrev Anna Karenina, Krig och Fred, Kreutzersonaten och andra odödliga verk. Men han behandlade henne illa och med stigande ålder blev Tolstoy en religiös fanatiker och även detta drabbade Sofia.
Sofia Tolstoys dagböcker ger en otroligt intressant bild av en kvinnas liv på 1800-talet men också en avslöjande och grym bild av en författare som för alltid har en plats säkrad i världslitteraturen.
