persdotterklotter

Jag har tidigare skrivit om dagböcker, som gjort ett djupt intryck på mig. En dagbok tillhörde författaren Victoria Benedictsson, som levde på 1800-talet, den andra skriven av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates sen hennes man avlidit hastig 2007. Oates har ju även skrivit andra dagböcker över sitt liv.

Nu återvänder jag till 1800-talet igen. I bokhandeln finns nu flera nyutgåvor av Leo Tolstoys ”Anna Karenina”, en av världslitteraturens mästerverk, en av de mest insiktsfulla och framstående kvinnoskildringar som gjorts. Anna Karenina kom ut 1877, den finner ständigt nya läsare. Den blir aldrig gammal eller omodern. Men när man läser Sonja Tolstoys dagböcker så finner man bilden av en helt annan man än den som skrev Anna Karenina. Eller kanske en man som var en total dubbelnatur.

Sofia Tolstoy var gift med Leo Tolstoy i nästan 50 år. De gifte sig 1862, Sofia, född Behrs, var då 18 år och Leo Tolstoy 34 år. Hon skrev dagbok från 1962 fram till sin död 1919. Han dog 1910.

Nu har hennes dagböcker kommit ut i en fullständig upplaga på engelska för första gången.

När de gifte sig hade Sofia Behrs levt ett mycket skyddat och oskuldsfullt liv. Medan Tolstoy hade helt andra erfarenheter, inte minst på grund av sin ålder. Han var redan en känd författare, han ägnade sig också åt otaliga kvinnoaffärer, spel och dryckenskap.

Paret bosatte sig på hans gods och i närheten hade Tolstoy installerat sin favoritälskarinna.

Det som verkade plåga Sofia mest var att älskarinnan var av simpel bondsläkt, mer än att hon och Tolstoy hade fått en son tillsammans

Det finns ett förord i den här nyutgivna engelska utgåvan av dagböckerna. Det är den brittiska författaren Doris Lessing, Nobelpristagare för ett par år sedan, som inleder dagböckerna

Lessing skriver att dagböckerna visar hur Sofia avgudade sin man men att hon alltmer kände sig som om hon bara var ”en möbel i hemmet”. Sofia skötte det stora godset och hon födde 13 barn totalt. Flera av dem dog i tidig ålder. Tolstoy förstod sig inte på varken skötseln av ägorna eller familjelivet. Tidvis sköt han hustrun helt från sig men hon var ändå praktiskt taget alltid gravid och förlossningarna svåra. Kvinnor var vid den här tiden helt utlämnade åt sina män, ingen möjlighet att undvika havandeskap. Tolstoy hade enligt dagböckerna ingen som helst förståelse för hennes situation. Han gick helt in i sitt eget skapande. Men Sofia Tolstoy bidrog också till stor del i hans skapande. Hon renskrev hans mycket svårlästa manuskript, timme ut och timme in, dag efter dag.

Leo Tolstoy måste ha varit en svårartad dubbelnatur. Doris Lessing kallar honom ett monster till äkta man. Men gränsen mellan plågat geni och monster är kanske ibland mycket hårfin. /Den sista meningen är min, inte ett citat av Lessing/.

Leo Tolstoy var alltså inte lätt att leva med och inte Sofia heller. Hon ansågs snobbig, kantig,sträng och stel och krävande. Men i dagböckerna släpper hon fram en helt annan kvinna. Full av känslor, konstnärsdrömmar, medveten om sina egna brister, sällan lycklig eller nöjd. Hon skrev nästan aldrig i dagboken när hon mådde bra utan bara när hon var inne i en dålig period. Det gör att dagboken ofta blir tjatig och gnällig. Hon lever ju ändå ett privilegierat liv för den tiden men kan inte glädjas åt det. Hon kan inte glädjas över makens framgångar utan avskyr besökare som alltid dyker upp och som hon måste ta hand om. Människor vallfärdade till Tolstoys hem för att få träffa honom och han tog emot dem. Sofia kalla dem mörkrets folk.

Hon var gift med mannen som skrev Anna Karenina, Krig och Fred, Kreutzersonaten och andra odödliga verk. Men han behandlade henne illa och med stigande ålder blev Tolstoy en religiös fanatiker och även detta drabbade Sofia.

Sofia Tolstoys dagböcker ger en otroligt intressant bild av en kvinnas liv på 1800-talet men också en avslöjande och grym bild av en författare som för alltid har en plats säkrad i världslitteraturen.

Det går dåligt för de privata apoteken. Åtminstone om man ska döma av den annonskampanj som det privata apoteket Hjärta just nu bedriver. AB Hjärta äger omkring 250 apotek runt om i landet. Företaget har inte ens råd med arbetskläder till sin personal.

På utomhusreklam försöker man locka kunder med hjälp av en naken apotekare. Man kan beundra apotekaren Tomas i helfigur, helnaken. Han sitter i en pose som gör att hans mest intima kroppsdelar döljs men annars ser man allt, till och med den lilla bilringen runt midjan. Någon Stenmark är han inte men en rätt snygg karl, som kanske kan dra kvinnor till apoteket Hjärta. Eller är det män han ska dra dit? Tomas vill mest av allt att vi handlar fler hudvårdsprodukter på just hans apotek.

OK .Budskapet är klart. Synd bara att det inte framgår vilket apotek han jobbar på eller om han överhuvudtaget är apotekare eller kanske bara reklammodell?

Dessvärre lockar annonsen mest till ett generat skratt men även det kan ju dra kunder. Själv föredrar jag de ytterst rejäla, kunniga och påklädda kvinnliga apotekare som arbetar på de apotek som fortfarande är i statlig ägo.

Historien om miljardären Björn Savén fick också ett snabbt slut. Han meddelade igår att han inte vill bli vice styrelseordförande i statliga Vattenfall. Orsaken till avhoppet är skriverierna i medierna om hans skatteplanering för att slippa skatt i Sverige. Han har inte gjort något olagligt men lyckats föra ut mycket stora summor undan skatt. Men han ville inte säga ett enda ord till reportrar eller svara på frågor. Untouchable?

Som de flesta andra riskkapitalister vill väl Savén befinna sig långt bort från mediernas belysning. Regeringen har uttryckt sin besvikelse över avhoppet. Savén är förmodligen en mycket smart person eftersom han lyckats bli otroligt rik.

Alltihop får mig att tänka på två saker. Det ena är att det är tur att vi fortfarande har seriösa medier i det här landet som riktar strålkastarljuset även på dem som absolut inte vill omnämnas. Det andra är om det finns några riskkapitalister överhuvudtaget som betalar skatt i Sverige. Eller utnyttjar alla den lagstiftning som finns för att göra avancerad skatteplanering utomlands?

Jag tror jag ska leta rätt på någon som kan svara på en sådan fråga. Finansmarknadsminister Peter Norman behöver uppenbarligen hjälp med att hitta någon rumsren superkapitalist. Han eller hon behöver ju inte som Mona Sahlin tycka att det är sexigt att betala skatt. Men han eller hon kan ju åtminstone tycka att det är rätt och riktigt att betala skatt till svenska staten. Även för de rikaste.

Sveriges drottning tänker ju undersöka sin fars mörka förflutna Men hon är inte den enda som har anledning titta närmare på den mörka t historien. Nu får vi veta mer om hur nazimakten i Tyskland påverkade de fina salongerna i Sverige.

Ett mycket obehagligt och föga känt kapitel i svenskt musikliv beskrivs i ett av de senaste numren av tidskriften Opera. Det är en mycket elegant och påkostad tidskrift med glansiga, tjocka sidor. Där finns allt för den som gillar opera men i nummer 2 för i år finns en artikel som skär sig totalt mot det övriga innehållet. Artikeln handlar om hur den svenska klassiska musikeliten anmanade nazismen på 40-talet.

Jag har frågat chefredaktören Sören Tranberg om tanken bakom att publicera en sådan artikel, som jag vet chockat åtminstone en av Operas trogna läsare. Sören Tranberg berättar då att Opera tidigare publicerat undersökande artiklar om hur nazismen åt sig in den tyska operavärlden under Hitlers tid. Att det är ett kapital i svenskt kulturliv som måste fram mer i ljuset.

Den nu aktuella artikeln är ett forskningsprojekt, som utförts och publiceras av Anders Carlberg. Han är VD för ett bolag som heter Integrity Group Nordic. Bolaget sysslar med publicistisk verksamhet och historisk forskning bland annat.

Det mest slående med artikeln är att den innehåller så många namn från kultureliten, som på olika sätt bekände sig till nazismens läror. Jag ska bara ge ett exempel här. Namnen är tyvärr så många att det blir en lång läsning om alla ska med.

Ett av de främsta namnen som nämns är en man som hade en högt uppsatt position på självaste Kungliga Operan. Han hette Bertil Hagman.Han arbetade där i hela 30 år, från 1957 till 1987. Han var informationschef och programredaktör.

En person med klara nazistiska sympatier satt alltså i Operans ledning ända fram till 1987. Och enligt Anders Carlbergs forskning var han nazist hela livet ut.

I december 1941 skrev Hagman berömmande om ”det spelrum som det nationalsocialistiska Tysklands store ledare Adolf Hitler gett den klassiska repertoaren i Tyskland”.

Bertil Hagman beklagade sig också över de ”semitiska och halvsemitiska dirigentförmågor som finns i Sverige.”

När han var yngre arbetade han som journalist, åkte runt i Tyskland när Hitler kom till makten, skrev entusiastiskt om den nya ledarens framgångar.

Artikeln i Opera är mycket väldokumenterad och detaljerad. Den berättar om hur svenska musiker och sångare i början på 40-talet deltog i stora privata och offentliga tillställningar som nazisternas representanter ordnade i Stockholm. Flera musiker i Hovkapellet deltog aktivt i det intensiva nätverksbyggande som nazisterna höll på med i Stockholm och i Sverige.

Alla var säkert inte övertygade nazister om Hagman. Men de trodde väl i början att Hitler skulle vinna och ville hålla sig väl med hans regim. Bländades av nazisternas uniformer och makt, blundade för tecken på vad som egentligen pågick.

Men Sveriges drottning behöver i alla fall inte känna sig ensam. Hennes far var i fint och högt respekterat sällskap med Sveriges kulturelit.

Jag visste inte hur rätt jag hade när jag nyligen skrev att förre AMF:s ordförandens Bertil Willards skatteaffärer var småpotatis.

Det finns någon som är mycket värre men som tydligen tillhör de så kallade ”untouchables”, de onåbara. De som kommer undan med vad som helst. Eller i alla fall som de tror det själva.

I efterdyningarna till debatten om Bertil Willards Peruskatt ställde Svenska Dagbladet i veckan frågan:Varför är det så tyst om Björn Savén?

Vem är Björn Savén? Borde vi känna till honom? Ja det borde vi nog. Han var till för några dagar sedan tillförordnad styrelseordförande i det mäktiga statliga bolaget Vattenfall. Han är också styrelseledamot i den statliga bankjätten Nordea.

Savén är även ordförande i ett riskkapitalbolag som ägnat sig åt skatteplanering, som givit miljardvinster över de senaste åren. En hel del av detta har tillfallit Savén själv. En planering som skatteverket inte gillat. Men som idag är laglig.

Svenska Dagbladets näringslivsreporter Andreas Cervenka skriver att lika stor som upprördheten varit över Bertil Willards affärer, lika tyst har det varit kring Björn Savén.

Jag kan inte avstå från att citera Cervenka: ”Bara den som är ordentligt Stureplansskadad kan tycka att det är oproblematiskt att att utnyttja obskyra skatteavtal med utvecklingsländer för att sänka sin skatt till nästan noll samtidigt som man har förtroendeuppdrag i offentliga bolag.”

Kanske är budskapet egentligen enkelt, konstaterar Cervenka vidare. Om du ska tricksa med skatten, se till att göra det i stor skala.

Nu när Vattenfall fått ny VD efter bolagets bonusskandal så överväger regeringen om Björn Savén ska stanna inom Vattenfall som vice ordförande. Han har gjort ett väldigt bra jobb, säger finansmarknadsminister Peter Norman. Vi utreder riskkapitalbranschens skattesituation så vi får återkomma i den frågan.

Det oroar nog inte Savén. Han har blivit mer än miljonär på avancerad skatteplanering. Och så tillhör han tydligen de onåbara.

”Små tjuvar hänger man, för de stora lyfter man på hatten”. Ett citat ur en alldeles nyutkommen bok av Ann Rosman, där historik blandas med nutida spänning. Boken handlar om det sjöröveri som förekom i Marstrand på 1700 och in på 1800-talet. Kapningen av fartyg, plundring och mord är historiskt belagda fakta.

Men citatet känns aktuellt även idag.

Ligger verkligen Azerbajdzjan i Europa? Jag tvingades ta fram kartboken efter landets seger i Eurovisionsschlagern i går kväll. Ja, det gör det men det är verkligen med minsta möjliga marginal.

Landet har slitit hårt de senaste åren för att vinna så det var dem väl unt. Men smolk finns förstås som så ofta i glädjebägaren. Azerbajdzjan är ett för de flesta, mig till exempel, okänt land. Men nu kommer vi att få lära oss. Jag vet så mycket som att huvudstaden heter Baku, är en oljestad och att landet styrs av en diktator. Men eftersom schlagern och politik faktiskt hör ihop, så kan den här vinsten betyda att allt ljus sätts på landet. Det är inte alls säkert att det är något som makthavarna kan vända till sin fördel. Oppositionen i landet har nog fått nytt hopp nu.

Och mitt i alltihop finns Sverige som med stor sannolikhet kommer att ha mycket med Baku 2012 att göra. Dels för att svenskar är fenor på att arrangera eurovisionsschlagerfestivaler, dels för att låten som vann är svensk, koreografin svensk, kläderna svenskdesignade, körsången svensk.

Hur skulle Baku 2012 kunna klara sig utan Sverige?

Eftersom denna tävling alltid väcker så starka känslor hos oss som gillar den tar jag mig friheten att notera två av mina egna reaktioner.

Jag hatar den där italienaren som i sista röstningssekunden kravlade sig förbi Eric Saade och kom tvåa. Men ännu mer hatar jag det baltiska broderland som gav honom den möjligheten.

Jag höll på Slovenien. De hade den bästa sångerskan med den bästa scenutstrålningen. Och en bra låt. Och så har landet en av världens mest underbara huvudstäder, Ljubljana. Tänk att ha en final där nån gång!

Slovener är toppen! De är bara några få millioner, de höll sig utanför Balkankriget och de är ett fredsälskande folk, som avskyr militärer och uniformer av alla de slag.

En mängd opinionsinstitut vräker olika undersökningar över oss. Och vi verkar ha stort förtroende för vad de kommer fram till. Men den senaste mätningen från SKOP måste väl ändå ha varit ett test för att vi ska träna vår förmåga att tänka kritiskt?

Två frågor hade ställts. Den ena gällde vem som är skickligast på att sköta arbetet som statsminister. Den andra var vem som vore trevligast att få till bordet vid en middagsbjudning. Det gällde att välja mellan Reinfeldt och Juholt.

När det gällde att sköta regeringsarbetet fick Fredrik Reinfeldt mycket högre siffror än Håkan Juholt. Kan det bero på att Reinfeldt under flera år fått visa vad han går för medan Juholt inte ens varit partiledare någon längre tid?

Är ett så självklart svar överhuvudtaget värt att publicera? Eller har Kreab beställt undersökningen för att visa hur överlägset populär Reinfeldt är? Eller hade någon socialdemokratisk lobbybyrå beställt undersökningen i hopp om att det skulle visa sig att alla är trötta på Reinfeldts stil?

Ibland önskar man att de anonyma ansiktena bakom opinionsinstituten trädde fram och gav oss lite mer kött på benen. Eller låt oss vara ifred.

Den nya så kallade AMF-affären blev inte långdragen. Det är bra. Men den blev inte helt klarlagd. Över LO-basen vilar nu frågan om hon visste eller ej.

Bertil Willard hävdar att han berättat för båda ägarna, Svenskt Näringsliv och LO, om sin skatteplanering. Urban Bäckström,VD för Näringslivet, bekräftar detta. Men LO-ordföranden hävdar att varken hon eller någon annan på LO fick information om Willards skatteaffärer i förväg.

Bertil Willard beslutade sig snabbt för att träda tillbaka från AMF-pension och vann därmed en poäng och slapp en utdragen mediekarusell.

Men över hela affären vilar nu istället frågan om vem som ljuger. Och frågan om LO-ordförandens trovärdighet är åter på tapeten. Det fanns bara en gnutta kvar av hennes trovärdighet sen bonusbråket. Och det är illa med en ständig skugga över en så centralmakthavare. I den jämförelsen är Bertil Willard bara en småpotatis.